Varför talar vi inte om barnens 50 timmars arbetsvecka?

Det här inlägget handlar om tystnaden kring barnens långa dagar i förskolan, men också om hur jämställdhet hör samman med arbetssamhället. Det finns skäl att tro att den jämställdhet som en gång kunde ha varit en fråga om friheten att röra sig mellan manliga och kvinnliga sfärer, idag måste bli till en allas kamp om jämställdhet mellan värden. Till en fråga om relationen mellan oändlig ekonomisk tillväxt och ändliga liv. Mellan utbytbarhet och okränkbarhet.

Just nu är jag mammaledig, som det heter. De här blogginläggen skriver jag i huvudsak när min 1,5-åring sover eller när hennes pappa tar hand om henne. Det vill säga, under min faktiskt lediga tid. Ordet ”föräldraledig” talar arbetssamhällets tydliga språk: till arbete räknas enbart sådant som görs pengar på. Något vi får anledning att återkomma till.

I augusti ska vår dotter börja i förskolan. Därför lämnade jag i våras in uppgifter till kommunen om hur många timmars barnomsorg vi kommer att behöva till hösten. Det blev en ögonöppnare. För trots att debatterna om förskolan är många och långa, om allt från barngruppers storlek, smittorisker, höga sjukskrivningstal, förskolepersonalens kompetens, bullrig arbetsmiljö och mycket mer, insåg jag då att det finns en sak det är i princip helt tyst om: barnens långa dagar. Som i praktiken ofta är mycket längre än våra egna arbetsdagar. 

I samtalet med kommunen fick jag nämligen förstå att min egen sex timmars arbetsdag (75%) i praktiken kunde komma att bli en åtta eller till och med nio timmars bortavaro från hemmet för min dotter. Om jag själv både ska lämna och hämta. Detta eftersom jag har en dryg timmes pendlingstid. Och eftersom jag eventuellt kan behöva lunchrast.

Detta gjorde mig först helt ställd. För om en deltid för mig innebär heltid för min dotter, hur ser det då ut för de barn vars föräldrar jobbar heltid båda två? Eller för de med ensamstående eller separerade föräldrar som inte har råd att gå ner till deltid? Det är långt ifrån alla som kan räkna med hjälp från släkt eller vänner. Och även om inte alla föräldrar pendlar två timmar om dagen lär väl människor åtminstone ha en halvtimme till jobbet i snitt? Och de flesta äter väl lunch?

Slutsatsen kan inte vara någon annan än att det måste finnas en betydande del barn som går i förskolan inte bara under de 40 timmar föräldrarna jobbar, utan även ytterligare fem till tio timmar för deras restid samt två till fem timmar för deras luncher. Och i så fall kommer många barn lätt upp i 50 timmars arbetsvecka. Vissa ännu mer. 

Jag skrev ett inlägg på facebook, och fick många känsloreaktioner till svar. Många ville inte tro att barnen verkligen gick så långa dagar, även om andra bekräftade det. För att få lite faktamässig klarhet i saken ringde jag därför åter upp min hemkommun Varberg och frågade om hur det verkligen ser ut. Kvinnan på andra sidan luren kunde bekräfta att det inte är ovanligt att föräldrar ansöker om 45 - 50 timmar förskola per vecka för sina barn. Även om det förstås ser olika för olika barn. Ofta lämnar till exempel den förälder som börjar jobbet senast, medan den som slutar jobbet tidigast hämtar barnen. Andra tar hjälp av, citat: farmor eller mormor. (Nej, inte farfar eller morfar).

Hur länge kan de då gå som längst? Svaret var att det inte finns någon övre gräns.

Vänta nu. I ett land som har världens sannolikt mest reglerade arbetstidsregler, finns det för barnens sysselsättningstid ingen övre gräns. Det visade sig inte heller finnas några rutiner för att säkerställa att den tid föräldrarna uppger att barnen behöver vara i förskolan motsvarar den tid de faktiskt måste vara borta. Inte för att jag skulle vilja införa en sådan kontroll – jag ser hellre en bevarad tillit till föräldrarna, men poängen är dubbelmoralen: Barnen lämnas närmast helt utanför den logik och de argument som styr de vuxnas arbetsvärld. Utgångspunkten för kommunen är att barn ska få så mycket förskoletid som föräldrarna uppger att de behöver eller vill för att kunna jobba. ”Det är ju så samhället ser ut”, som kvinnan uppgivet sa.

Ja. Arbetssamhället.

”Men förskola är ju inte samma som ett jobb, de har ju roligt. Mitt barn älskar att gå i förskola!” Sådana kommentarer hör jag ofta. Men, förlåt, det finns väl många vuxna som älskar sitt jobb men som ändå inte orkar mer än heltid? Eller ska vi kanske förlänga arbetstiden för de som har god social gemenskap, fantastiska kollegor, möjligheter till personlig utveckling eller hälsoförmåner på jobbet?

Jag tror få skulle gå med på det. De flesta inser nog att även det som är roligt kan vara ansträngande. Och att fri tid är viktigt. Kravlöshet. Tid att vara hemma, med familjen, eller med annat man älskar. Det är grundläggande för vår hälsa. Därför har vi sett till att vuxna människor enligt lag inte får jobba för långa dagar. Och om vuxna jobbar övertid har vi regleringar som ser till att de kompenseras. Hur ser motsvarande kompensation ut för barnen? Varför gäller inte samma för dem?

Jag vet inte om ni minns det, men som barn löper tiden dessutom väldigt långsamt. Ett år för ett barn är nästan obegripligt länge, en vecka en smärre evighet. Särskilt för de minsta. Och för de som faktiskt inte trivs.

Lägg därtill till det faktum att barnens vakna tid är mycket kortare än vuxnas. Det innebär att barnens tid i sysselsättning procentuellt sett redan är mycket längre än de vuxnas. I så fall motsvarar 50-timmarsveckan en ännu längre arbetsvecka för barnen, samtidigt som en rimlig motsvarighet till heltid kanske borde ligga på runt 30 timmar. Att de minsta barnen sover någon timme på förskolan hjälper inte mycket, om vi återigen jämför med vuxenvärlden: vuxna som sover under arbetstid får kompensation för detta. Och ytterst få vuxna skulle väl likställa sömnen på arbetet med sömnen hemma?

Den enda garanterade skillnaden mellan barns och vuxnas sysselsättning är att barnen inte tjänar några pengar på sin aktivitet. Därför kan vi säga att det inte är arbete. Den tanken följer samma haltande logik som gör att vi kan se på föräldrars arbete med barn och hushåll som ”ledighet”.

Det viktigaste skälet till att ifrågasätta barnens långa dagar handlar dock inte om att de ska ha samma rättigheter som vuxna, utan snarare om att barnens behov skiljer sig från vuxnas. Det är idag väl känt att något av det absolut viktigaste för barns hälsa – helt avgörande även för deras hälsa som vuxna – är att de har möjlighet att skapa trygga anknytningar till ett fåtal både fysiskt och känslomässigt tillgängliga vuxna.

Detta är något som alla utbildade pedagoger vet. Och det är förstås bra. Men tyvärr hjälper det föga så länge tidsproblemet kvarstår. För även om förskolan fungerade optimalt – med ett fåtal barn per vuxen, låga sjukskrivningstal, få vikarier – kan inget garantera att den pedagog som barnet eventuellt skulle kunna knyta an till i praktiken kommer att vara där. Pedagogens arbetsdag är ju kortare! Och förskolans långa öppettider  innebär att många barn kommer se personalen komma och gå. Det finns med andra ord inget som säger att pedagogen vare sig är där lika länge eller under samma tider som det enskilda barnet.

Så varför talar vi inte om det här i den offentliga debatten? En av svårigheterna har förstås att göra med förskolans avgörande roll i kampen för jämställdhet och kvinnlig frigörelse. Det är bara tack vare att barnen har varit i förskolan som kvinnor har haft möjlighet att arbeta och bli ekonomiskt oberoende av mannen. Och det är bara på grund av förskolan som kvinnor har kunnat bevisa att de är kapabla i den traditionellt manliga sfären. Såväl på arbetsmarknaden samt på universiteten. Därför kan vi idag säga att dylik kompetens inte har med kön att göra, vilket också ger en åtminstone teoretisk tyngd åt argumentet att män är kapabla att ta hand om hem och barn. 

Men samtidigt är det också tack vare att barnen är i förskolan som männen inte har behövt ta motsvarande steg in i den traditionellt kvinnliga sfären. Att ifrågasätta förskolan som modell för barnomsorg väcker därför med rätta en oro för att kvinnors rättigheter åter skulle få träda tillbaka. Och det säger något om hur bräcklig denna jämställdhet är, som hittills bara har utspelat sig på männens planhalva. 

Denna bräcklighet har sin grund i att utvecklingen mot större jämställhet i vårt samhälle tyvärr inte har haft så mycket att göra med någon allmän insikt om värdet av jämställdhet i sig (i icke-ekonomisk mening), eller om värdet av att ge alla individer samma friheter och möjligheter oberoende av kön, som man kan tro.  

Huvudmotorn i jämställdhetsprocessen har snarare varit den ekonomiska tillväxten. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden har inneburit enorma ekonomiska fördelar för samhället i stort. Dels för att kvinnlig arbetskraft länge har varit billig arbetskraft, men också av den enkla anledningen att vi blivit många fler ”ekonomiskt arbetsföra” i landet.

Ekonomihistorikern Ann Ighe har sammanfattat den historiska skapelseberättelse som ligger till grund för dagens lönearbetssamhälle, med följande ord:

”Mannen skapade arbetsmarknaden. Kvinnan trädde in på den.”

Win-win, kan man tycka. Men arbetssamhällets normer, som sätter (den vuxna) individens oberoende i centrum och värdet av ekonomisk tillväxt högre än alla andra värden, gör det idag svårt för både män och kvinnor att välja barn och hem före arbete, även om de skulle vilja. Det bär sig helt enkelt inte, vare sig socialt eller ekonomiskt. Därmed är det ytterst få som spenderar ens i närheten av så mycket tid med barnen som kvinnor gjorde förr. 

I praktiken har värdet av den traditionellt kvinnliga sfären snarare sjunkit i värde än stärkts. Detta framgår tydligt av följande stycke ur en artikel om förskolläraryrkets professionalisering som publicerades i samband med införandet av läroplanen för förskolan lpfö98:

”Om förskolans viktigaste funktion uppfattas vara att överta delar av föräldrarnas omvårdnad om barnen under den tid föräldrarna arbetar eller studerar, kan förskolepersonalens kompetens komma att framstå som den varje förälder har.”

Vad säger en sådan mening om inte att föräldrars (kvinnors) kompetens som föräldrar inte anses särskilt värdefull i sig? Utgångspunkten i artikeln, som publicerades år 1999 av en forskare vid sociologiska institutionen på Göteborgs universitet, är att förskolläraryrket måste ”professionaliseras” för att uppnå högre status, vilket i sin tur uppfattas som avgörande för att förskollärarna skulle kunna kräva högre löner.

Det värdesystem vi har idag är inte bara vinklat mot ekonomiska värden och arbetsmarknad, utan även mot den typ av kunskapsproduktion som sker genom vetenskapen och akademin. Som också är traditionellt manliga domäner. Därför är det inte den praktiska, relationsbaserade kunskap om barnomsorg som överförts mellan mammor, flickor och kvinnor under många årtusenden, utan en akademiserad, vetenskapsliggjord och teoretiserad variant av den, som idag har makten över förskolan. För det är bara detta som kan ge barnomsorgen status och värde i arbetssamhället. 

Det är därför inte konstigt att vi idag, 20 år senare, uppfattar förskolan som oumbärlig. Inte bara för kvinnors möjlighet att arbeta, utan även för barnens själva utveckling under professionella pedagogers inseende. Förskolegången framstår i allt högre grad i det offentliga samtalet som mer värdefullt än föräldraskapet. En olycklig konsekvens av detta är att många föräldrar idag svårt att lita på vikten av deras egen, vardagliga och icke-professionella närvaro i sina barns liv, något som den välkände familjeterapeuten Jesper Juul blanda andra har påpekat. 

Och om kvinnor ändå uttrycker att de känner skuld över att prioritera jobb framför barn, uppmanas de att tänka som männen: ”Männen känner ju ingen skuld, varför ska du göra det?” Men som Nina Björk har påpekat kanske vi snarare borde vända på det hela och fråga oss varför "männen" inte får dåligt samvete? Bara för att känslosfären inte har någon vetenskapligt eller ekonomiskt mätbar tillförlitlighet betyder inte det att den är meningslös. Personligen tror jag vi borde vi ta våra inre signaler på större allvar, inte mindre.

Ur ekonomisk synpunkt är det självklart en enorm fördel att vi idag kan tjäna pengar på barnomsorg och omvårdnad. Och på att avstå från att själva ta hand om våra barn. Men för barnen? För allas vår möjlighet att leva livet efter andra värden än de traditionellt manliga?

Frågan om jämställdhet är inte längre enbart en fråga om kamp för balans mellan könen, utan en fråga om att uppvärdera andra värden än de som idag genomsyrar vårt samhälle. 

Rådande tankesätt tenderar att foga in allt i livet under samma måttstock och reducera såväl människors tid och förmågor som jordens resurser till ekonomiska enheter som gör dem köp- och säljbara på en och samma marknad. Enligt humanekologen Alf Hornborg är det denna kulturella föreställning om ”alltings utbytbarhet” som gör ekonomisk tillväxt möjlig. Men samma föreställning döljer samtidigt att utbytena har ett pris som ofta inte kan återbetalas. Detta eftersom många processer och utbyten enbart kan ske i en riktning. Medan råolja ur marken exempelvis kan transformeras till energi och omvandlas till flygtid, kan vi ingenting vi gör med tillgänglig energi och teknik skapa mer olja i marken.

Kanske är det på grund av idén om alltings utbytbarhet som det idag känns så självklart att byta ut tid för barnen mot arbetstid? Vilket är isåfall priset? Går det att betala tillbaka? Barnens tid är ju liksom jordens resurser ändlig. Personligen tror jag inga pengar i världen kan växlas in mot den trygghet och framtida självkänsla som barnen kan få genom min eller andra närståendes personliga närvaro under sina unga år. Ingen professionell kunskap heller.

Det vore kanske inte så dumt om vi kunde öppna upp för tanken att det jämsides med ekonomiska värden också kan finnas sådant som vi bör behandla som okränkbart. Om vi kunde tillerkänna ett visst mått av ”helighet” till det som verkligen är viktigt oavsett pengarna, och lära oss känna tacksamhet för de oåterkalleliga transaktioner som ändå måste göras. Till sådant hör bland annat naturen, och barnens tid, tid med barnen. Och mycket annat förstås.

Först då lär det bli realistiskt att tala om kortare arbetsdagar, för såväl oss själva som barnen.

32 tankar på “Varför talar vi inte om barnens 50 timmars arbetsvecka?

    • Det finns i Sverige också. Lättast att ”fuska” ihop det är det för separerade föräldrar. Den ena tar semester när den andra jobbar och har barnen.

      • Fast det känns ju jättekonstigt att det inte ska vara så. Ska separerade föräldrar bli av med barnen sin vecka för att den råkar jobba på sin barnvecka?

  1. Jag har svårt att acceptera så svepande slutsatser av kritisk epistemologi, bilden man får av vetenskapen på en humanekologisk grundkurs är faktiskt väldigt svartvit och professorerna ser inte riktigt sakerna på det sättet, eller så använder de synsättet för att sopa patriarkatet under mattan i alla mindre ’västerländska’/’nordliga’/’kapitalistiska’/’naturimperialistiska’ etc etc samhällen än vårat eget.

    ”Jajaja de har en superstrikt segregation mellan könen och de har en antiintellektuell och reaktionär kunskapssyn, men titta vilket intressant förhållande de har till naturen! Inte alls som OSS.”

    FÖ anser jag att antropologin är odelbart problematisk.

  2. Oerhört välskrivet! Du har så många bra poänger! Tack för att du lyfter frågan. Jag gillar att du både får fram barns perspektiv men även får in bra poänger om jämställdhet och att det finns andra värden än pengar!

  3. En intressant vinkling tycker jag på detta med osynliggörandet av barnen och den enahanda jämstäldheten. Tack! Jag har inte framför mig några referenser att dela med mig av. Men när jag läste ekonomisk historia läste vi om detta på nåt sätt. Där framkom det dock att föräldrar aldrig umgåtts så mycket med sina barn som dom gör nu. Förr, vad jag förstår, brydde man sig lixom inte om att avsätta tid för barnen, utan barnen följde med på allt och sökte sig till tillgänglig vuxen i storfamiljen. Detta har ändrats iom arbetstider, dagis och föräldrars samvetskval. Man följde inte med på resor tex. Det fanns dock då fler tillgängliga vuxna än i kärnfamiljen. Något som jag tycker försvinner lite i denna artikel är att trots att det är professionella som tar hand om barnen så får ju barnen ändå en anknytning till dem. Jag minns många viktiga ”fröknar” från min uppväxt, och det gör min partner med. Han minns också sorgen då fröken skulle sluta, den enda som kunde prata hans språk på dagis, paniken, vem ska jag då prata med som förstår mig..? Detta är verkligen komplext. Jag har ingen åsikt annat än den att barn borde ha starka rättigheter och räknas som människor. Och att ta hand om dem borde vara det mest värdefulla som finns.

  4. TACK! Om bara fler kunde ifrågasätta den heliga förskolan och ”feminismen”. Jag vill bara gråta vid tanken på alla barn som får klara sig själva i princip från 1 års ålder.

  5. Nej, det heter inte ”mammaledighet”. Mammaledighet är begränsat till några få veckor kring förlossningen. Övrig ledigtid heter föräldraledighet oavsett förälderns kön. Pappaledighet finns inte alls, tex. (Föräldraledighetslagen står allt det i ☺️)
    Ord är viktigt, det är mer än bara bokstäver. En mammaledighet kan inte tas över av en pappa, men en föräldraledighet är ett gemensamt ansvar. Viktigt att använda de rätta begreppen tycker jag. 🙋🏼‍♀️

    I övrigt intressant vinkel. Osäker om jag håller med. Ska fundera vidare ☺️

  6. Tack!
    Jag var ensamstående förälder på 70-talet. Då var mina flickor på ”daghem” som det då hette från 06:30 till 16:30
    Jag såg och kände att varken jag eller flickorna orkade med detta. Jag hade ensam vårdnad.
    Jag satte mig ned och räknade ut exakt hur mycket jag absolut var tvungen att arbeta för att få det att gå runt ekonomiskt. Kom fram till att brytningspunkten låg kring 4,7 timmars arbetsdag.
    Fick gehör för detta på min arbetsplats.
    Nu lämnade jag 6:30 och hämtade 12:00 Min arbetstid kortades med 3,3 timmar och barnens ”dagis”-tid kortades med 4,5 timmar. Varje dag. Dvs hela 22,5 timmar i veckan.
    Ekonomiskt förlorade jag en hundralapp jämfört med om jag arbetade heltid. Jag fick lägre skatt. Högre bostadsbidrag och lägre barnomsorgsavgift.
    Ok att förlora en hundring i månaden. Ja den tjänade jag in genom att jag bakade allt bröd och lagade all mat från grunden.
    I dagens penningvärde motsvarar den hundralappen ca 450 kr.
    Gick det då borde det gå idag.

    • Det finns inte många arbetsplatser idag som accepterar att man går ner i arbetstid.Du ska stå standard by hela tiden i kvinnoyrken.Och ännu sämre är det för män.De ifrågasätts totalt om de vill jobba halvtid och vara hemma med barn.

      • Fast det stämmer väl ändå inte riktigt att de ”ifrågasätts totalt”?? De allra flesta fäder jag känner och hör om är lediga någon period idag.

        • Mina barns pappa har jobbat deltid eller varit föräldraledig sen vår äldsta föddes för snart 9 år sedan och inte en enda gång har arbetsgivaren klagar på det. Jag, som kvinna, har däremot fått så mycket problem för att jag har velat jobba deltid och vara föräldraledig länge.

    • Om man går ner 20 timmar i veckan förlorar man bra mycket mer än 450 kr tyvärr. Snarare förlorar man 450 kr på 1-2 dagar. Men det var fint av dig att du gjorde så för dig och barnen. Jag har själv aldrig jobbat heltid och är tacksam för det även om det varit tufft att vara hemma med barnen mycket i perioder. I slutändan har det varit värt det !

  7. Otroligt välformulerat och hejja dej som vågade ta upp ett sådant laddat ämne när du själv har småbarn. Nu kommenterar jag absolut inte för att få någon guldstjärna själv men är ensamstående med min son sedan 10 månaders ålder. Han började förskolan när han var 1 1/2år vilket i efterhand var för tidigt för honom. Visst det hade kanske fungerat i ngr timmar men inte mellan 08.15-15.15. Som många förskolor ser ut idag i centrala Stockholm med en personalomsättning som heter duga så skapades knappast en trygghet där. Jag arbetar 75% som sjuksköterska, således inget högavlönat arbete samt att vi bor centralt i Stockholm där boendekostnaderna knappast är till för deltidsarbetande sjuksköterskor. Men det går!!! Precis som det gjorde när man studerade, man anpassar sig! Det kommer en tid då de blir större och de flesta barnen VILL va på förskolan/skolan men när dem är små så kan aldrig 40-50h var bra för ett litet barn. Nu blir man väl hatad när man skriver detta men precis som Cecilia skriver så är det ju vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna el arbetsgivaren.❤️👶🏼❤️👶🏼

  8. Mycket bra formulerat! Jag själv är mamma, förskollärare och feminist och kan inte annat än att dela dina tankar kring det här. För även om förskolan från allra första början vilade på en feministisk tanke så gör den definitivt inte det idag, utan snarare på en stark kapitalistisk idé.

    Jag har som förskollärare träffat många barn och föräldrar är sönderstressade och som mår dåligt av den ensidiga modell av arbete och familjeliv som påbjuds idag. Låt oss därför öppna upp och prata mer om detta. Tack för att du skriver! ❤️

  9. Ja jag håller delvis med .Dock skapar den här debatten skam och skuldkänslor hos de flesta ensamstående föräldrar som är i absolut behov av barnomsorg heltidsveckor.Dessutom så ur ett historiskt perspektiv så sågs barn för inte så länge sedan som ,”små vuxna”.I bondesamhället fick barn tidigt lära sig att hjälp till med sysslor på gården.I industriliseringens tidiga ålder likaså.Gruvor,spinnerier,verkstäder etc.Barn fick inte vara barn som idag.Javisst är det långa dagar på dagis men lika långa dagar i grundskolan sedan också.Det är inte kvantiteten utan kvalitén som borde få avgöra vad som är bra för barnen.Mina barn fick börja på dagis när de var året gamla.Jag har varit ensam för sörjer hela barnens uppväxt.Idag är de vuxna självständiga självgående personer med stor social kompetens.Tvivlar på att det gått så om de hängt morsan i kjolarna 7-24.Alla som lämnat sina barn till någon annans omsorg vet hur det känns Man lever med ett ständigt dåligt samvete.Det slutade jag med då jag insåg att detta var enda lösningen på hur jag skulle kunna klara av att dra min familj framåt.Idag vet jag inte ens om jag skulle ha orkat vara hemmafru i så många år som det skulle ha krävts för att låta barnen bli stora nog att klara en vardag själv.På 70 talet när jag växte upp var lekskolan bara till för arbetande föräldrars barn.Jag var ett blygt barn redan innan och det tog till åk ,4 innan jag var lika kaxig som mina jämngamla.Mamma var hemmafru tills hon skilde sig när jag gick i 4an.Sedan tvingades hon till skiftarbete.Jag fick ansvara för yngre syskon när hon jobbade.Det var inte tal om att det fanns dagis för dem eller pengar att betala avgiften med.Jag missade en hel del fritid på det sättet.Vi får acceptera att det är som det är och att det absolut inte var bättre förr.Inte ens på min tid som barn och jag är inte uråldrig än.Tänk bara på hur vi gör med våra äldre äldre anhöriga.Förr var de en del av en stor familj.Idag får farmor boka tid för att träffa barnbarnet och igentligen…..så behöver barnen andra barn att leka och utvecklas i grupp med och träffa gamlingarna med måtta så där när vi behövs som kloka far och morföräldrar.Vi lämnar in våra gamla föräldrar på hemmet och där blir de sittandes tills en etta med jordvärme erbjuds.Livet har olika skiften och debatten om barns leverne visar på att vi har tankar om den omsorg de är i behov av.Mänskligt och normalt att vi vill vår avkomma det alla bästa.Varför inte fråga barnen vad de tycker.De signalerar nog om de inte mår bra att vara hemifrån 50 timmar i veckan.

  10. Till Simon.Ja jag blev lämnad på landet på somrarna hos mina morföräldrar dagen efter det att skolan slutade till veckan innan den började.Mina föräldrar tog semester från oss ett tag.Och det var den bästa tiden på året Att få vara med de gamla landet mormors mostrar morbror kusinerna.Rena Bullerbykänslan.OM man verkligen känner att man inte ORKAR med sina barn.Låt dem som gör det då ta hand om dem.Det är det bästa för barnen.Och dagis kan vara det bästa då.Idag känns det som vi demoniserar alla föräldrar som inte är”perfekt”.Ur vilket /vilkens perspektiv då? Vi är som vi är.

  11. Detta pratar ingen om idag!
    Ingen politiker våga säga till föräldrarna att ni bör ta hand om ert eget barn i minst två år, innan barnet börjar i förskolan.

    Citat från Vårdguiden
    ”Anknytningen och den trygghet som byggs upp under barnets två första år är betydelsefull för hur barnets framtida relationer kommer att upplevas och utvecklas. En trygg anknytning i barndomen underlättar för barnet att i framtiden kunna lita på och känna sig trygg med andra människor, utifrån en inre föreställning om att de vill honom eller henne väl.”

    Det finns flera forskningsartiklar som visar på samma sak.

    Elisabet

  12. Tack snälla för en väldigt välformulerad och intressant artikel som lyfter fram något jag och många i min omgivning kämpat för länge. Måtte vi alla bli bättre på att prioritera barnens välmående högre än våra egna egoistiska motiv.

  13. Frida! Du menar alltså att nan inte ska kunna lyfta en fråga och diskutera den för att någon ”får dåligt samvete” eller ” känner sig kränkt”? Skrämmande! Vilket samhälle får vi om vi aldrig får ifrågasätta någonting för att någon kan ta illa upp?
    Vem har talat om att vi ska åregå till hemmafruar?
    Att små barn som får en dålig anknytning de första åren får problem i livet visar all forskning. Sedan är det självklart olika från individ till individ. Artikeln handlar inte om skolbarn utan om de små barnen.
    Du säger att om barnen mår dåligt så signalerar de säkert det. Ja, vi har en ständigt växande osykisk ohälsa bland barn och unga idag. Det är väl en tydlig signal!

  14. En petitess, men varför blev du helt ställd vid insikten om din dotters antal förskoletimmar, och varför krävdes det samtal med kommunen för att nå den insikten?

  15. Jag är förskollärare och har träffat många barn som tydligt visar eller säger att de vill hem. Speciellt de som behöver vara kvar de sista timmarna fram till stängning. Jag minns ett barn jag hade som kom när förskolan öppnade och gick hem vid stängning och som sa till mig: Jag önskar att jag kunde bli sjuk så jag får vara hemma o leka med mina saker.

    Barn på förskola har ingen lagstadgad sammanhängande ledighet under sommaren som de som jobbar har. Jag vet att det även finns svenska barn (någon skrev om Danmark högre upp) som tillbringar hela sommaren på förskolan. Då handlar det om barn som normalt har mycket långa dagar på förskolan. Vet inte hur det är möjligt, kanske en ensamstående förälder som studerar och måste jobba hela sommaren. Detta kan inte vara till barnets bästa. Enligt barnkonventionen ska alla beslut tas med barnets bästa som grund. Men det är tyvärr ofta utifrån andra grunder.

  16. Jag hatade att vara mamma under en period när jag aldrig träffade min dotter. Jag va ensam med henne o hon va mellan 2-3 år. Jag hade nytt jobb o ingen flex att använda. Hade ingen bil. Mina arbetstider va mellan kl 8-17. Första bussen tog vi efter kl 06 till hennes dagis. Vi hoppade av o gick ner till hennes dagis där jag ofta lämnade in henne sovandes. Dagispersonalen började 0645 för min skull. Sprang upp igen o tog nästa buss till stationen. Tåg till en annan stad. Gick därifrån till arbetsplatsen. Samma sak när jag slutade. Gick från arbetsplatsen o sen tåg tillbaka till hemstad. Buss vidare till dagis och sprang ner för att hinna vara där innan 18. Ofta blev kl 1815. Bara min dotter kvar o sen gick vi upp till bussen. Ingen sittplats och hon somnade i vagnen på vägen hem. Jag såg aldrig min dotter vaken under vardagarna o led något fruktansvärt. Men ibland har man inget val om man ska få allt att fungera med att vara ensam och att kämpa med ekonomin. Efter att jag börjat få in flex då jag arbetade fram till kl 20 de veckor min dotter va hos sin pappa så kunde jag anpassa mitt schema som gjorde att min dotters tider på förskolan blev bättre o jag ofta kunde hämta redan vid mellanmål. Men inte de första månaderna o jag hade aldrig fixat det om hennes pappa o jag inte delat på vårdnaden och jag kunde jobba 14-15 h per dag de veckor hon va hos honom.

  17. Tack för en otroligt viktig och välskriven artikel! ÄNTLIGEN någon som vågar skriva om denna laddade fråga. Jag har arbetat som förskollärare i över 20 år och varit med sedan 90-talet. När jag började min bana i förskolan gick de yngre barnen (1-3 åringar) mellan kl 9-15 som längst. De barnen hade oftast samma pedagoger under hela sin vistelsetid och var i en mindre barngrupp. Barnen hade en bra anknytning till samma pedagoger de träffade varje dag och kände trygghet på ett sätt som inte finns i dagens förskola. Idag på 2000 talet ser barnperspektivet annorlunda ut. Barnen går +50 h veckor (väldigt få yngre barn som går kl 9-15). Jag upplever idag att barnen blir stressade av att vistas i för stora grupper, de får inte heller den anknytning och trygghet som ska vara en självklarhet i förskolan. Barnen blir trötta av att vistas långa dagar en verksamhet som aldrig vilar. Barn är små människor med stora behov! Var tog barnperspektivet vägen? När jag själv fick barn valde jag att gå ner i arbetstid för att finnas där för mina barn. Gissa om många höjde på ögonbrynen. Förskolan kan aldrig ersätta mig som förälder och ge det jag ger som trygghet, kärlek och omsorg. Jag vill också själv kunna se mina barns utveckling och framsteg på hemmaplan med egna ögon och inte bara få det berättat för mig vid hämtningen. Många föräldrar idag har helt släppt över ansvaret till förskolan! Idag är det viktigare att göra karriär och få egentid (utan barn) för många föräldrar. Att föräldrar får sämre anknytning till sina egna barn talas det tyst om. Dessutom ska man inte ge någon förälder dåligt samvete för att deras barn går 50-60 h veckor som numera är det normala i Sverige. Förskolerektorerna (som det nu kommer heta) gnuggar händerna då pengarna rullar in för varje barn som de kan trycka in i verksamheten, gärna med så långa dagar som möjligt, så de får in mer pengar till verksamheten. Vart är vi på väg? Om inte pedagogerna klarar av att arbeta i den situation vi har i förskolan idag – hur ska då barnen orka med sina långa dagar? Framtiden lär visa…
    I den nya reviderade läroplanen för förskolan kommer vi att arbeta med undervisning i förskolan framöver. Det blir nästa nöt att knäcka!

  18. Du sätter vidare ord på något jag länge talat om men få hållit med. Jag är förskollärare, älskar mitt arbete, är en bra pedagog med specialkunskaper. Men jag är bekymrad över barns långa dagar. Pga anknytningen. Pga deras tidsbegrepp. Men jag är också bekymrad över det du skriver kring jämställdheten och att vi inte värderar den tid som tidigare lagts ned av kvinnorna på våra barn.
    Ska barnen lämnas till förskolan ska det vara till utbildad personal, absolut. Men ska vi inte se till barnens arbetstider också? Arbetsmiljö? Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det men väljer att låta bli men ger dig en eloge till din problematisering av några svåra ämnen som aldrig tas upp i offentlig debatt.

  19. Bra skrivet.
    Tyvärr likadant på fritids oxå.
    Där det finns barn som kommer kl 6 till kl 17.30.
    Då ska barnet orka socialisera sig på fritids, lära sig något under skoldagen och fortsätta på fritids efter skoldagen.
    Jag som personal tar emot barnet på morgonen och säger hejdå när jag går hem efter avslutad arbetsdag kl 14.30.
    Min arbetstid 6-14.30
    Jag jobbar heltid och är rätt så trött när jag går hem.
    Hur trötta är inte dessa barn som måste ha så långa ”arbetsdagar”.

  20. Jag själv har arbetat på förskola i många år. Innan jag fick barn tänkte jag att jag ville arbeta deltid när jag fick barn. För att jag såg redan då barn som hade dem där 50tim/vecka. Idag är jag ensamstående mamma till en 3,5åring o har tyvärr henne på förskolan 50tim/vecka. Har tyvärr inte möjlighet att gå ner i tid pga av ekonomin o jag har inte några anhöriga på nära håll som kan hämta henne. Men ibland åker hon på ”semester” till mormor o morfar så jag kan göra andra arbetsuppgifter som inte fungerar när hon är hemma hos mig. Men skulle absolut inte lämna henne på förskolan pga egen semester. Jag är inne nu på min 5:e semester vecka med henne. Jag såg en undersökning en gång att föräldrar pratar med sina barn max 15min/dag!! Skrämmande! iPad? Mobil? Tv?
    Idagens samhälle har man romantiserat förskolan att den är Såå pedagogisk o att föräldrarna själva ”inte” kan ta hand om sina barn. Men verkligheten ser tyvärr inte ut så. För det kommer in massor med vikarier. Jag har arbetat på många förskolor så jag vet. De lämnar tom sina barn på förskolan på sommaren när de är föräldralediga o vad finns det för personal då? Vikarier, 20åriga tjejer utan utbildning. Säger inte att det är något fel på dem men det blir ingen pedagogisk verksamhet.
    Skräck exemplet är en fsk i Malmö som hade haft 200 vikarier på 2år!!!

  21. Precis. Äntligen är den här debatten på tapeten. Det här har jag funderat över i flera år. Som nybliven förälder tänker jag förstås inte mindre på det.

    Ekvationen är ganska komplicerad. Precis som du skriver Cecilia så funkar det inte socialt eller ekonomiskt med en hemmaförälder. Åtminstone kan man säga att den förälder som bestämmer sig för att bli det utsätter sig för risker. Fattig ålderdom. Ensamhet. För att inte tala om att de flesta vuxna i dagens samhälle också är drillade i att vara ute i samhället och prestera. De har ju också gått i förskola långa dagar sedan en tidig ålder.

    Jag tycker själv att några timmar ofta räcker för de minsta barnen. Sedan är barn olika så det går inte att dra dem alla över en kam, vissa av dem kan definitivt vara fler timmar på förskolan. Men generellt sätt tror jag de flesta barn hade behövt vara hemma mer, med mamma eller pappa eller kanske far- och morföräldrar eller andra närstående. Ha det lite lugnare och få vara mer i centrum. Möjligheten att leka lite mer med andra barn behöver förstås även finnas, och den leken blir oftast mycket friare på hemmaplan. En frihet som jag tycker barn förtjänar. Överhuvudtaget förtjänar barn att få mycket mer respekt och medkänsla än vad de får i dagens samhälle.

  22. Tack för denna välskrivna text. Som feminist som dessutom har turats om med barnens pappa att vara hemma med dem under hela ”förskoleåren” är det så sällan en hittar en kombination av kritik mot förskolenormen med en feministisk touch. Det står lite kort om detta i boken ”Är svensken människa” och jag har för mig att en av de som främst ivrade för att kvinnor skulle komma ut på arbetsmarknaden också tyckte att det skulle kombineras med att männen gick ner i arbetstid. Men så blev det ju inte.

  23. Det är inte alltid man har ett val o jag är ensamstående med en 2,5 åring. 100% vårdnad.

    Jobbar 4 dgr i veckan men de dagarna är långa, ett måste för att få in pengar till hushållet…

    Hoppas att alla gör sitt bästa för att ha en fungerande o välmående familj.

    Ibland lätt att ta åt sig när man läser dessa artiklar då man själv kämpar och kämpar o gör sitt bästa!

Lämna en kommentar