Varför talar vi inte om barnens 50 timmars arbetsvecka?

Det här inlägget handlar om tystnaden kring barnens långa dagar i förskolan, men också om hur jämställdhet hör samman med arbetssamhället. Det finns skäl att tro att den jämställdhet som en gång kunde ha varit en fråga om friheten att röra sig mellan manliga och kvinnliga sfärer, idag måste bli till en allas kamp om jämställdhet mellan värden. Till en fråga om relationen mellan oändlig ekonomisk tillväxt och ändliga liv. Mellan utbytbarhet och okränkbarhet.

Just nu är jag mammaledig, som det heter. De här blogginläggen skriver jag i huvudsak när min 1,5-åring sover eller när hennes pappa tar hand om henne. Det vill säga, under min faktiskt lediga tid. Ordet ”föräldraledig” talar arbetssamhällets tydliga språk: till arbete räknas enbart sådant som görs pengar på. Något vi får anledning att återkomma till.

I augusti ska vår dotter börja i förskolan. Därför lämnade jag i våras in uppgifter till kommunen om hur många timmars barnomsorg vi kommer att behöva till hösten. Det blev en ögonöppnare. För trots att debatterna om förskolan är många och långa, om allt från barngruppers storlek, smittorisker, höga sjukskrivningstal, förskolepersonalens kompetens, bullrig arbetsmiljö och mycket mer, insåg jag då att det finns en sak det är i princip helt tyst om: barnens långa dagar. Som i praktiken ofta är mycket längre än våra egna arbetsdagar. 

I samtalet med kommunen fick jag nämligen förstå att min egen sex timmars arbetsdag (75%) i praktiken kunde komma att bli en åtta eller till och med nio timmars bortavaro från hemmet för min dotter. Om jag själv både ska lämna och hämta. Detta eftersom jag har en dryg timmes pendlingstid. Och eftersom jag eventuellt kan behöva lunchrast.

Detta gjorde mig först helt ställd. För om en deltid för mig innebär heltid för min dotter, hur ser det då ut för de barn vars föräldrar jobbar heltid båda två? Eller för de med ensamstående eller separerade föräldrar som inte har råd att gå ner till deltid? Det är långt ifrån alla som kan räkna med hjälp från släkt eller vänner. Och även om inte alla föräldrar pendlar två timmar om dagen lär väl människor åtminstone ha en halvtimme till jobbet i snitt? Och de flesta äter väl lunch?

Slutsatsen kan inte vara någon annan än att det måste finnas en betydande del barn som går i förskolan inte bara under de 40 timmar föräldrarna jobbar, utan även ytterligare fem till tio timmar för deras restid samt två till fem timmar för deras luncher. Och i så fall kommer många barn lätt upp i 50 timmars arbetsvecka. Vissa ännu mer. 

Jag skrev ett inlägg på facebook, och fick många känsloreaktioner till svar. Många ville inte tro att barnen verkligen gick så långa dagar, även om andra bekräftade det. För att få lite faktamässig klarhet i saken ringde jag därför åter upp min hemkommun Varberg och frågade om hur det verkligen ser ut. Kvinnan på andra sidan luren kunde bekräfta att det inte är ovanligt att föräldrar ansöker om 45 - 50 timmar förskola per vecka för sina barn. Även om det förstås ser olika för olika barn. Ofta lämnar till exempel den förälder som börjar jobbet senast, medan den som slutar jobbet tidigast hämtar barnen. Andra tar hjälp av, citat: farmor eller mormor. (Nej, inte farfar eller morfar).

Hur länge kan de då gå som längst? Svaret var att det inte finns någon övre gräns.

Vänta nu. I ett land som har världens sannolikt mest reglerade arbetstidsregler, finns det för barnens sysselsättningstid ingen övre gräns. Det visade sig inte heller finnas några rutiner för att säkerställa att den tid föräldrarna uppger att barnen behöver vara i förskolan motsvarar den tid de faktiskt måste vara borta. Inte för att jag skulle vilja införa en sådan kontroll – jag ser hellre en bevarad tillit till föräldrarna, men poängen är dubbelmoralen: Barnen lämnas närmast helt utanför den logik och de argument som styr de vuxnas arbetsvärld. Utgångspunkten för kommunen är att barn ska få så mycket förskoletid som föräldrarna uppger att de behöver eller vill för att kunna jobba. ”Det är ju så samhället ser ut”, som kvinnan uppgivet sa.

Ja. Arbetssamhället.

”Men förskola är ju inte samma som ett jobb, de har ju roligt. Mitt barn älskar att gå i förskola!” Sådana kommentarer hör jag ofta. Men, förlåt, det finns väl många vuxna som älskar sitt jobb men som ändå inte orkar mer än heltid? Eller ska vi kanske förlänga arbetstiden för de som har god social gemenskap, fantastiska kollegor, möjligheter till personlig utveckling eller hälsoförmåner på jobbet?

Jag tror få skulle gå med på det. De flesta inser nog att även det som är roligt kan vara ansträngande. Och att fri tid är viktigt. Kravlöshet. Tid att vara hemma, med familjen, eller med annat man älskar. Det är grundläggande för vår hälsa. Därför har vi sett till att vuxna människor enligt lag inte får jobba för långa dagar. Och om vuxna jobbar övertid har vi regleringar som ser till att de kompenseras. Hur ser motsvarande kompensation ut för barnen? Varför gäller inte samma för dem?

Jag vet inte om ni minns det, men som barn löper tiden dessutom väldigt långsamt. Ett år för ett barn är nästan obegripligt länge, en vecka en smärre evighet. Särskilt för de minsta. Och för de som faktiskt inte trivs.

Lägg därtill till det faktum att barnens vakna tid är mycket kortare än vuxnas. Det innebär att barnens tid i sysselsättning procentuellt sett redan är mycket längre än de vuxnas. I så fall motsvarar 50-timmarsveckan en ännu längre arbetsvecka för barnen, samtidigt som en rimlig motsvarighet till heltid kanske borde ligga på runt 30 timmar. Att de minsta barnen sover någon timme på förskolan hjälper inte mycket, om vi återigen jämför med vuxenvärlden: vuxna som sover under arbetstid får kompensation för detta. Och ytterst få vuxna skulle väl likställa sömnen på arbetet med sömnen hemma?

Den enda garanterade skillnaden mellan barns och vuxnas sysselsättning är att barnen inte tjänar några pengar på sin aktivitet. Därför kan vi säga att det inte är arbete. Den tanken följer samma haltande logik som gör att vi kan se på föräldrars arbete med barn och hushåll som ”ledighet”.

Det viktigaste skälet till att ifrågasätta barnens långa dagar handlar dock inte om att de ska ha samma rättigheter som vuxna, utan snarare om att barnens behov skiljer sig från vuxnas. Det är idag väl känt att något av det absolut viktigaste för barns hälsa – helt avgörande även för deras hälsa som vuxna – är att de har möjlighet att skapa trygga anknytningar till ett fåtal både fysiskt och känslomässigt tillgängliga vuxna.

Detta är något som alla utbildade pedagoger vet. Och det är förstås bra. Men tyvärr hjälper det föga så länge tidsproblemet kvarstår. För även om förskolan fungerade optimalt – med ett fåtal barn per vuxen, låga sjukskrivningstal, få vikarier – kan inget garantera att den pedagog som barnet eventuellt skulle kunna knyta an till i praktiken kommer att vara där. Pedagogens arbetsdag är ju kortare! Och förskolans långa öppettider  innebär att många barn kommer se personalen komma och gå. Det finns med andra ord inget som säger att pedagogen vare sig är där lika länge eller under samma tider som det enskilda barnet.

Så varför talar vi inte om det här i den offentliga debatten? En av svårigheterna har förstås att göra med förskolans avgörande roll i kampen för jämställdhet och kvinnlig frigörelse. Det är bara tack vare att barnen har varit i förskolan som kvinnor har haft möjlighet att arbeta och bli ekonomiskt oberoende av mannen. Och det är bara på grund av förskolan som kvinnor har kunnat bevisa att de är kapabla i den traditionellt manliga sfären. Såväl på arbetsmarknaden samt på universiteten. Därför kan vi idag säga att dylik kompetens inte har med kön att göra, vilket också ger en åtminstone teoretisk tyngd åt argumentet att män är kapabla att ta hand om hem och barn. 

Men samtidigt är det också tack vare att barnen är i förskolan som männen inte har behövt ta motsvarande steg in i den traditionellt kvinnliga sfären. Att ifrågasätta förskolan som modell för barnomsorg väcker därför med rätta en oro för att kvinnors rättigheter åter skulle få träda tillbaka. Och det säger något om hur bräcklig denna jämställdhet är, som hittills bara har utspelat sig på männens planhalva. 

Denna bräcklighet har sin grund i att utvecklingen mot större jämställhet i vårt samhälle tyvärr inte har haft så mycket att göra med någon allmän insikt om värdet av jämställdhet i sig (i icke-ekonomisk mening), eller om värdet av att ge alla individer samma friheter och möjligheter oberoende av kön, som man kan tro.  

Huvudmotorn i jämställdhetsprocessen har snarare varit den ekonomiska tillväxten. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden har inneburit enorma ekonomiska fördelar för samhället i stort. Dels för att kvinnlig arbetskraft länge har varit billig arbetskraft, men också av den enkla anledningen att vi blivit många fler ”ekonomiskt arbetsföra” i landet.

Ekonomihistorikern Ann Ighe har sammanfattat den historiska skapelseberättelse som ligger till grund för dagens lönearbetssamhälle, med följande ord:

”Mannen skapade arbetsmarknaden. Kvinnan trädde in på den.”

Win-win, kan man tycka. Men arbetssamhällets normer, som sätter (den vuxna) individens oberoende i centrum och värdet av ekonomisk tillväxt högre än alla andra värden, gör det idag svårt för både män och kvinnor att välja barn och hem före arbete, även om de skulle vilja. Det bär sig helt enkelt inte, vare sig socialt eller ekonomiskt. Därmed är det ytterst få som spenderar ens i närheten av så mycket tid med barnen som kvinnor gjorde förr. 

I praktiken har värdet av den traditionellt kvinnliga sfären snarare sjunkit i värde än stärkts. Detta framgår tydligt av följande stycke ur en artikel om förskolläraryrkets professionalisering som publicerades i samband med införandet av läroplanen för förskolan lpfö98:

”Om förskolans viktigaste funktion uppfattas vara att överta delar av föräldrarnas omvårdnad om barnen under den tid föräldrarna arbetar eller studerar, kan förskolepersonalens kompetens komma att framstå som den varje förälder har.”

Vad säger en sådan mening om inte att föräldrars (kvinnors) kompetens som föräldrar inte anses särskilt värdefull i sig? Utgångspunkten i artikeln, som publicerades år 1999 av en forskare vid sociologiska institutionen på Göteborgs universitet, är att förskolläraryrket måste ”professionaliseras” för att uppnå högre status, vilket i sin tur uppfattas som avgörande för att förskollärarna skulle kunna kräva högre löner.

Det värdesystem vi har idag är inte bara vinklat mot ekonomiska värden och arbetsmarknad, utan även mot den typ av kunskapsproduktion som sker genom vetenskapen och akademin. Som också är traditionellt manliga domäner. Därför är det inte den praktiska, relationsbaserade kunskap om barnomsorg som överförts mellan mammor, flickor och kvinnor under många årtusenden, utan en akademiserad, vetenskapsliggjord och teoretiserad variant av den, som idag har makten över förskolan. För det är bara detta som kan ge barnomsorgen status och värde i arbetssamhället. 

Det är därför inte konstigt att vi idag, 20 år senare, uppfattar förskolan som oumbärlig. Inte bara för kvinnors möjlighet att arbeta, utan även för barnens själva utveckling under professionella pedagogers inseende. Förskolegången framstår i allt högre grad i det offentliga samtalet som mer värdefullt än föräldraskapet. En olycklig konsekvens av detta är att många föräldrar idag svårt att lita på vikten av deras egen, vardagliga och icke-professionella närvaro i sina barns liv, något som den välkände familjeterapeuten Jesper Juul blanda andra har påpekat. 

Och om kvinnor ändå uttrycker att de känner skuld över att prioritera jobb framför barn, uppmanas de att tänka som männen: ”Männen känner ju ingen skuld, varför ska du göra det?” Men som Nina Björk har påpekat kanske vi snarare borde vända på det hela och fråga oss varför "männen" inte får dåligt samvete? Bara för att känslosfären inte har någon vetenskapligt eller ekonomiskt mätbar tillförlitlighet betyder inte det att den är meningslös. Personligen tror jag vi borde vi ta våra inre signaler på större allvar, inte mindre.

Ur ekonomisk synpunkt är det självklart en enorm fördel att vi idag kan tjäna pengar på barnomsorg och omvårdnad. Och på att avstå från att själva ta hand om våra barn. Men för barnen? För allas vår möjlighet att leva livet efter andra värden än de traditionellt manliga?

Frågan om jämställdhet är inte längre enbart en fråga om kamp för balans mellan könen, utan en fråga om att uppvärdera andra värden än de som idag genomsyrar vårt samhälle. 

Rådande tankesätt tenderar att foga in allt i livet under samma måttstock och reducera såväl människors tid och förmågor som jordens resurser till ekonomiska enheter som gör dem köp- och säljbara på en och samma marknad. Enligt humanekologen Alf Hornborg är det denna kulturella föreställning om ”alltings utbytbarhet” som gör ekonomisk tillväxt möjlig. Men samma föreställning döljer samtidigt att utbytena har ett pris som ofta inte kan återbetalas. Detta eftersom många processer och utbyten enbart kan ske i en riktning. Medan råolja ur marken exempelvis kan transformeras till energi och omvandlas till flygtid, kan vi ingenting vi gör med tillgänglig energi och teknik skapa mer olja i marken.

Kanske är det på grund av idén om alltings utbytbarhet som det idag känns så självklart att byta ut tid för barnen mot arbetstid? Vilket är isåfall priset? Går det att betala tillbaka? Barnens tid är ju liksom jordens resurser ändlig. Personligen tror jag inga pengar i världen kan växlas in mot den trygghet och framtida självkänsla som barnen kan få genom min eller andra närståendes personliga närvaro under sina unga år. Ingen professionell kunskap heller.

Det vore kanske inte så dumt om vi kunde öppna upp för tanken att det jämsides med ekonomiska värden också kan finnas sådant som vi bör behandla som okränkbart. Om vi kunde tillerkänna ett visst mått av ”helighet” till det som verkligen är viktigt oavsett pengarna, och lära oss känna tacksamhet för de oåterkalleliga transaktioner som ändå måste göras. Till sådant hör bland annat naturen, och barnens tid, tid med barnen. Och mycket annat förstås.

Först då lär det bli realistiskt att tala om kortare arbetsdagar, för såväl oss själva som barnen.

50 tankar på “Varför talar vi inte om barnens 50 timmars arbetsvecka?

    • Det finns i Sverige också. Lättast att ”fuska” ihop det är det för separerade föräldrar. Den ena tar semester när den andra jobbar och har barnen.

      • Fast det känns ju jättekonstigt att det inte ska vara så. Ska separerade föräldrar bli av med barnen sin vecka för att den råkar jobba på sin barnvecka?

      • Väldigt märkligt uttalande Caroline (30 juli, 2018 kl 15:49)!
        Det är ju så att även barn har rätt till kontinuitet vad gäller förutsägbarhet i tillvaron. Som tex att de slår vakt om att på ”pappaveckan”
        är de hos pappa och på ”mammaveckan”
        är de hos mamma.
        Så det du pratar om ”lättast att fuska för separerade föräldrar” är rent ut sagt oförskämt!
        Många separerade föräldrar försöker dessutom att synka sina semestrar för att barnen ska få så lång ledighet som möjligt!

  1. Jag har svårt att acceptera så svepande slutsatser av kritisk epistemologi, bilden man får av vetenskapen på en humanekologisk grundkurs är faktiskt väldigt svartvit och professorerna ser inte riktigt sakerna på det sättet, eller så använder de synsättet för att sopa patriarkatet under mattan i alla mindre ’västerländska’/’nordliga’/’kapitalistiska’/’naturimperialistiska’ etc etc samhällen än vårat eget.

    ”Jajaja de har en superstrikt segregation mellan könen och de har en antiintellektuell och reaktionär kunskapssyn, men titta vilket intressant förhållande de har till naturen! Inte alls som OSS.”

    FÖ anser jag att antropologin är odelbart problematisk.

  2. Oerhört välskrivet! Du har så många bra poänger! Tack för att du lyfter frågan. Jag gillar att du både får fram barns perspektiv men även får in bra poänger om jämställdhet och att det finns andra värden än pengar!

  3. En intressant vinkling tycker jag på detta med osynliggörandet av barnen och den enahanda jämstäldheten. Tack! Jag har inte framför mig några referenser att dela med mig av. Men när jag läste ekonomisk historia läste vi om detta på nåt sätt. Där framkom det dock att föräldrar aldrig umgåtts så mycket med sina barn som dom gör nu. Förr, vad jag förstår, brydde man sig lixom inte om att avsätta tid för barnen, utan barnen följde med på allt och sökte sig till tillgänglig vuxen i storfamiljen. Detta har ändrats iom arbetstider, dagis och föräldrars samvetskval. Man följde inte med på resor tex. Det fanns dock då fler tillgängliga vuxna än i kärnfamiljen. Något som jag tycker försvinner lite i denna artikel är att trots att det är professionella som tar hand om barnen så får ju barnen ändå en anknytning till dem. Jag minns många viktiga ”fröknar” från min uppväxt, och det gör min partner med. Han minns också sorgen då fröken skulle sluta, den enda som kunde prata hans språk på dagis, paniken, vem ska jag då prata med som förstår mig..? Detta är verkligen komplext. Jag har ingen åsikt annat än den att barn borde ha starka rättigheter och räknas som människor. Och att ta hand om dem borde vara det mest värdefulla som finns.

  4. TACK! Om bara fler kunde ifrågasätta den heliga förskolan och ”feminismen”. Jag vill bara gråta vid tanken på alla barn som får klara sig själva i princip från 1 års ålder.

  5. Nej, det heter inte ”mammaledighet”. Mammaledighet är begränsat till några få veckor kring förlossningen. Övrig ledigtid heter föräldraledighet oavsett förälderns kön. Pappaledighet finns inte alls, tex. (Föräldraledighetslagen står allt det i ☺️)
    Ord är viktigt, det är mer än bara bokstäver. En mammaledighet kan inte tas över av en pappa, men en föräldraledighet är ett gemensamt ansvar. Viktigt att använda de rätta begreppen tycker jag. 🙋🏼‍♀️

    I övrigt intressant vinkel. Osäker om jag håller med. Ska fundera vidare ☺️

  6. Tack!
    Jag var ensamstående förälder på 70-talet. Då var mina flickor på ”daghem” som det då hette från 06:30 till 16:30
    Jag såg och kände att varken jag eller flickorna orkade med detta. Jag hade ensam vårdnad.
    Jag satte mig ned och räknade ut exakt hur mycket jag absolut var tvungen att arbeta för att få det att gå runt ekonomiskt. Kom fram till att brytningspunkten låg kring 4,7 timmars arbetsdag.
    Fick gehör för detta på min arbetsplats.
    Nu lämnade jag 6:30 och hämtade 12:00 Min arbetstid kortades med 3,3 timmar och barnens ”dagis”-tid kortades med 4,5 timmar. Varje dag. Dvs hela 22,5 timmar i veckan.
    Ekonomiskt förlorade jag en hundralapp jämfört med om jag arbetade heltid. Jag fick lägre skatt. Högre bostadsbidrag och lägre barnomsorgsavgift.
    Ok att förlora en hundring i månaden. Ja den tjänade jag in genom att jag bakade allt bröd och lagade all mat från grunden.
    I dagens penningvärde motsvarar den hundralappen ca 450 kr.
    Gick det då borde det gå idag.

    • Det finns inte många arbetsplatser idag som accepterar att man går ner i arbetstid.Du ska stå standard by hela tiden i kvinnoyrken.Och ännu sämre är det för män.De ifrågasätts totalt om de vill jobba halvtid och vara hemma med barn.

      • Fast det stämmer väl ändå inte riktigt att de ”ifrågasätts totalt”?? De allra flesta fäder jag känner och hör om är lediga någon period idag.

        • Mina barns pappa har jobbat deltid eller varit föräldraledig sen vår äldsta föddes för snart 9 år sedan och inte en enda gång har arbetsgivaren klagar på det. Jag, som kvinna, har däremot fått så mycket problem för att jag har velat jobba deltid och vara föräldraledig länge.

    • Om man går ner 20 timmar i veckan förlorar man bra mycket mer än 450 kr tyvärr. Snarare förlorar man 450 kr på 1-2 dagar. Men det var fint av dig att du gjorde så för dig och barnen. Jag har själv aldrig jobbat heltid och är tacksam för det även om det varit tufft att vara hemma med barnen mycket i perioder. I slutändan har det varit värt det !

  7. Otroligt välformulerat och hejja dej som vågade ta upp ett sådant laddat ämne när du själv har småbarn. Nu kommenterar jag absolut inte för att få någon guldstjärna själv men är ensamstående med min son sedan 10 månaders ålder. Han började förskolan när han var 1 1/2år vilket i efterhand var för tidigt för honom. Visst det hade kanske fungerat i ngr timmar men inte mellan 08.15-15.15. Som många förskolor ser ut idag i centrala Stockholm med en personalomsättning som heter duga så skapades knappast en trygghet där. Jag arbetar 75% som sjuksköterska, således inget högavlönat arbete samt att vi bor centralt i Stockholm där boendekostnaderna knappast är till för deltidsarbetande sjuksköterskor. Men det går!!! Precis som det gjorde när man studerade, man anpassar sig! Det kommer en tid då de blir större och de flesta barnen VILL va på förskolan/skolan men när dem är små så kan aldrig 40-50h var bra för ett litet barn. Nu blir man väl hatad när man skriver detta men precis som Cecilia skriver så är det ju vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna el arbetsgivaren.❤️👶🏼❤️👶🏼

    • Det kan faktiskt vara billigare att bo i stan än att bo i förorten. Min svärmor bor i stockholm i en 3a och betalar lite över 7000. Jag bor i en stockholmsförort, bor i en 2a och betalar lite över 8000.

  8. Mycket bra formulerat! Jag själv är mamma, förskollärare och feminist och kan inte annat än att dela dina tankar kring det här. För även om förskolan från allra första början vilade på en feministisk tanke så gör den definitivt inte det idag, utan snarare på en stark kapitalistisk idé.

    Jag har som förskollärare träffat många barn och föräldrar är sönderstressade och som mår dåligt av den ensidiga modell av arbete och familjeliv som påbjuds idag. Låt oss därför öppna upp och prata mer om detta. Tack för att du skriver! ❤️

  9. Ja jag håller delvis med .Dock skapar den här debatten skam och skuldkänslor hos de flesta ensamstående föräldrar som är i absolut behov av barnomsorg heltidsveckor.Dessutom så ur ett historiskt perspektiv så sågs barn för inte så länge sedan som ,”små vuxna”.I bondesamhället fick barn tidigt lära sig att hjälp till med sysslor på gården.I industriliseringens tidiga ålder likaså.Gruvor,spinnerier,verkstäder etc.Barn fick inte vara barn som idag.Javisst är det långa dagar på dagis men lika långa dagar i grundskolan sedan också.Det är inte kvantiteten utan kvalitén som borde få avgöra vad som är bra för barnen.Mina barn fick börja på dagis när de var året gamla.Jag har varit ensam för sörjer hela barnens uppväxt.Idag är de vuxna självständiga självgående personer med stor social kompetens.Tvivlar på att det gått så om de hängt morsan i kjolarna 7-24.Alla som lämnat sina barn till någon annans omsorg vet hur det känns Man lever med ett ständigt dåligt samvete.Det slutade jag med då jag insåg att detta var enda lösningen på hur jag skulle kunna klara av att dra min familj framåt.Idag vet jag inte ens om jag skulle ha orkat vara hemmafru i så många år som det skulle ha krävts för att låta barnen bli stora nog att klara en vardag själv.På 70 talet när jag växte upp var lekskolan bara till för arbetande föräldrars barn.Jag var ett blygt barn redan innan och det tog till åk ,4 innan jag var lika kaxig som mina jämngamla.Mamma var hemmafru tills hon skilde sig när jag gick i 4an.Sedan tvingades hon till skiftarbete.Jag fick ansvara för yngre syskon när hon jobbade.Det var inte tal om att det fanns dagis för dem eller pengar att betala avgiften med.Jag missade en hel del fritid på det sättet.Vi får acceptera att det är som det är och att det absolut inte var bättre förr.Inte ens på min tid som barn och jag är inte uråldrig än.Tänk bara på hur vi gör med våra äldre äldre anhöriga.Förr var de en del av en stor familj.Idag får farmor boka tid för att träffa barnbarnet och igentligen…..så behöver barnen andra barn att leka och utvecklas i grupp med och träffa gamlingarna med måtta så där när vi behövs som kloka far och morföräldrar.Vi lämnar in våra gamla föräldrar på hemmet och där blir de sittandes tills en etta med jordvärme erbjuds.Livet har olika skiften och debatten om barns leverne visar på att vi har tankar om den omsorg de är i behov av.Mänskligt och normalt att vi vill vår avkomma det alla bästa.Varför inte fråga barnen vad de tycker.De signalerar nog om de inte mår bra att vara hemifrån 50 timmar i veckan.

  10. Till Simon.Ja jag blev lämnad på landet på somrarna hos mina morföräldrar dagen efter det att skolan slutade till veckan innan den började.Mina föräldrar tog semester från oss ett tag.Och det var den bästa tiden på året Att få vara med de gamla landet mormors mostrar morbror kusinerna.Rena Bullerbykänslan.OM man verkligen känner att man inte ORKAR med sina barn.Låt dem som gör det då ta hand om dem.Det är det bästa för barnen.Och dagis kan vara det bästa då.Idag känns det som vi demoniserar alla föräldrar som inte är”perfekt”.Ur vilket /vilkens perspektiv då? Vi är som vi är.

  11. Detta pratar ingen om idag!
    Ingen politiker våga säga till föräldrarna att ni bör ta hand om ert eget barn i minst två år, innan barnet börjar i förskolan.

    Citat från Vårdguiden
    ”Anknytningen och den trygghet som byggs upp under barnets två första år är betydelsefull för hur barnets framtida relationer kommer att upplevas och utvecklas. En trygg anknytning i barndomen underlättar för barnet att i framtiden kunna lita på och känna sig trygg med andra människor, utifrån en inre föreställning om att de vill honom eller henne väl.”

    Det finns flera forskningsartiklar som visar på samma sak.

    Elisabet

  12. Tack snälla för en väldigt välformulerad och intressant artikel som lyfter fram något jag och många i min omgivning kämpat för länge. Måtte vi alla bli bättre på att prioritera barnens välmående högre än våra egna egoistiska motiv.

  13. Frida! Du menar alltså att nan inte ska kunna lyfta en fråga och diskutera den för att någon ”får dåligt samvete” eller ” känner sig kränkt”? Skrämmande! Vilket samhälle får vi om vi aldrig får ifrågasätta någonting för att någon kan ta illa upp?
    Vem har talat om att vi ska åregå till hemmafruar?
    Att små barn som får en dålig anknytning de första åren får problem i livet visar all forskning. Sedan är det självklart olika från individ till individ. Artikeln handlar inte om skolbarn utan om de små barnen.
    Du säger att om barnen mår dåligt så signalerar de säkert det. Ja, vi har en ständigt växande osykisk ohälsa bland barn och unga idag. Det är väl en tydlig signal!

  14. En petitess, men varför blev du helt ställd vid insikten om din dotters antal förskoletimmar, och varför krävdes det samtal med kommunen för att nå den insikten?

  15. Jag är förskollärare och har träffat många barn som tydligt visar eller säger att de vill hem. Speciellt de som behöver vara kvar de sista timmarna fram till stängning. Jag minns ett barn jag hade som kom när förskolan öppnade och gick hem vid stängning och som sa till mig: Jag önskar att jag kunde bli sjuk så jag får vara hemma o leka med mina saker.

    Barn på förskola har ingen lagstadgad sammanhängande ledighet under sommaren som de som jobbar har. Jag vet att det även finns svenska barn (någon skrev om Danmark högre upp) som tillbringar hela sommaren på förskolan. Då handlar det om barn som normalt har mycket långa dagar på förskolan. Vet inte hur det är möjligt, kanske en ensamstående förälder som studerar och måste jobba hela sommaren. Detta kan inte vara till barnets bästa. Enligt barnkonventionen ska alla beslut tas med barnets bästa som grund. Men det är tyvärr ofta utifrån andra grunder.

  16. Jag hatade att vara mamma under en period när jag aldrig träffade min dotter. Jag va ensam med henne o hon va mellan 2-3 år. Jag hade nytt jobb o ingen flex att använda. Hade ingen bil. Mina arbetstider va mellan kl 8-17. Första bussen tog vi efter kl 06 till hennes dagis. Vi hoppade av o gick ner till hennes dagis där jag ofta lämnade in henne sovandes. Dagispersonalen började 0645 för min skull. Sprang upp igen o tog nästa buss till stationen. Tåg till en annan stad. Gick därifrån till arbetsplatsen. Samma sak när jag slutade. Gick från arbetsplatsen o sen tåg tillbaka till hemstad. Buss vidare till dagis och sprang ner för att hinna vara där innan 18. Ofta blev kl 1815. Bara min dotter kvar o sen gick vi upp till bussen. Ingen sittplats och hon somnade i vagnen på vägen hem. Jag såg aldrig min dotter vaken under vardagarna o led något fruktansvärt. Men ibland har man inget val om man ska få allt att fungera med att vara ensam och att kämpa med ekonomin. Efter att jag börjat få in flex då jag arbetade fram till kl 20 de veckor min dotter va hos sin pappa så kunde jag anpassa mitt schema som gjorde att min dotters tider på förskolan blev bättre o jag ofta kunde hämta redan vid mellanmål. Men inte de första månaderna o jag hade aldrig fixat det om hennes pappa o jag inte delat på vårdnaden och jag kunde jobba 14-15 h per dag de veckor hon va hos honom.

  17. Tack för en otroligt viktig och välskriven artikel! ÄNTLIGEN någon som vågar skriva om denna laddade fråga. Jag har arbetat som förskollärare i över 20 år och varit med sedan 90-talet. När jag började min bana i förskolan gick de yngre barnen (1-3 åringar) mellan kl 9-15 som längst. De barnen hade oftast samma pedagoger under hela sin vistelsetid och var i en mindre barngrupp. Barnen hade en bra anknytning till samma pedagoger de träffade varje dag och kände trygghet på ett sätt som inte finns i dagens förskola. Idag på 2000 talet ser barnperspektivet annorlunda ut. Barnen går +50 h veckor (väldigt få yngre barn som går kl 9-15). Jag upplever idag att barnen blir stressade av att vistas i för stora grupper, de får inte heller den anknytning och trygghet som ska vara en självklarhet i förskolan. Barnen blir trötta av att vistas långa dagar en verksamhet som aldrig vilar. Barn är små människor med stora behov! Var tog barnperspektivet vägen? När jag själv fick barn valde jag att gå ner i arbetstid för att finnas där för mina barn. Gissa om många höjde på ögonbrynen. Förskolan kan aldrig ersätta mig som förälder och ge det jag ger som trygghet, kärlek och omsorg. Jag vill också själv kunna se mina barns utveckling och framsteg på hemmaplan med egna ögon och inte bara få det berättat för mig vid hämtningen. Många föräldrar idag har helt släppt över ansvaret till förskolan! Idag är det viktigare att göra karriär och få egentid (utan barn) för många föräldrar. Att föräldrar får sämre anknytning till sina egna barn talas det tyst om. Dessutom ska man inte ge någon förälder dåligt samvete för att deras barn går 50-60 h veckor som numera är det normala i Sverige. Förskolerektorerna (som det nu kommer heta) gnuggar händerna då pengarna rullar in för varje barn som de kan trycka in i verksamheten, gärna med så långa dagar som möjligt, så de får in mer pengar till verksamheten. Vart är vi på väg? Om inte pedagogerna klarar av att arbeta i den situation vi har i förskolan idag – hur ska då barnen orka med sina långa dagar? Framtiden lär visa…
    I den nya reviderade läroplanen för förskolan kommer vi att arbeta med undervisning i förskolan framöver. Det blir nästa nöt att knäcka!

  18. Du sätter vidare ord på något jag länge talat om men få hållit med. Jag är förskollärare, älskar mitt arbete, är en bra pedagog med specialkunskaper. Men jag är bekymrad över barns långa dagar. Pga anknytningen. Pga deras tidsbegrepp. Men jag är också bekymrad över det du skriver kring jämställdheten och att vi inte värderar den tid som tidigare lagts ned av kvinnorna på våra barn.
    Ska barnen lämnas till förskolan ska det vara till utbildad personal, absolut. Men ska vi inte se till barnens arbetstider också? Arbetsmiljö? Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det men väljer att låta bli men ger dig en eloge till din problematisering av några svåra ämnen som aldrig tas upp i offentlig debatt.

  19. Bra skrivet.
    Tyvärr likadant på fritids oxå.
    Där det finns barn som kommer kl 6 till kl 17.30.
    Då ska barnet orka socialisera sig på fritids, lära sig något under skoldagen och fortsätta på fritids efter skoldagen.
    Jag som personal tar emot barnet på morgonen och säger hejdå när jag går hem efter avslutad arbetsdag kl 14.30.
    Min arbetstid 6-14.30
    Jag jobbar heltid och är rätt så trött när jag går hem.
    Hur trötta är inte dessa barn som måste ha så långa ”arbetsdagar”.

  20. Jag själv har arbetat på förskola i många år. Innan jag fick barn tänkte jag att jag ville arbeta deltid när jag fick barn. För att jag såg redan då barn som hade dem där 50tim/vecka. Idag är jag ensamstående mamma till en 3,5åring o har tyvärr henne på förskolan 50tim/vecka. Har tyvärr inte möjlighet att gå ner i tid pga av ekonomin o jag har inte några anhöriga på nära håll som kan hämta henne. Men ibland åker hon på ”semester” till mormor o morfar så jag kan göra andra arbetsuppgifter som inte fungerar när hon är hemma hos mig. Men skulle absolut inte lämna henne på förskolan pga egen semester. Jag är inne nu på min 5:e semester vecka med henne. Jag såg en undersökning en gång att föräldrar pratar med sina barn max 15min/dag!! Skrämmande! iPad? Mobil? Tv?
    Idagens samhälle har man romantiserat förskolan att den är Såå pedagogisk o att föräldrarna själva ”inte” kan ta hand om sina barn. Men verkligheten ser tyvärr inte ut så. För det kommer in massor med vikarier. Jag har arbetat på många förskolor så jag vet. De lämnar tom sina barn på förskolan på sommaren när de är föräldralediga o vad finns det för personal då? Vikarier, 20åriga tjejer utan utbildning. Säger inte att det är något fel på dem men det blir ingen pedagogisk verksamhet.
    Skräck exemplet är en fsk i Malmö som hade haft 200 vikarier på 2år!!!

  21. Precis. Äntligen är den här debatten på tapeten. Det här har jag funderat över i flera år. Som nybliven förälder tänker jag förstås inte mindre på det.

    Ekvationen är ganska komplicerad. Precis som du skriver Cecilia så funkar det inte socialt eller ekonomiskt med en hemmaförälder. Åtminstone kan man säga att den förälder som bestämmer sig för att bli det utsätter sig för risker. Fattig ålderdom. Ensamhet. För att inte tala om att de flesta vuxna i dagens samhälle också är drillade i att vara ute i samhället och prestera. De har ju också gått i förskola långa dagar sedan en tidig ålder.

    Jag tycker själv att några timmar ofta räcker för de minsta barnen. Sedan är barn olika så det går inte att dra dem alla över en kam, vissa av dem kan definitivt vara fler timmar på förskolan. Men generellt sätt tror jag de flesta barn hade behövt vara hemma mer, med mamma eller pappa eller kanske far- och morföräldrar eller andra närstående. Ha det lite lugnare och få vara mer i centrum. Möjligheten att leka lite mer med andra barn behöver förstås även finnas, och den leken blir oftast mycket friare på hemmaplan. En frihet som jag tycker barn förtjänar. Överhuvudtaget förtjänar barn att få mycket mer respekt och medkänsla än vad de får i dagens samhälle.

  22. Tack för denna välskrivna text. Som feminist som dessutom har turats om med barnens pappa att vara hemma med dem under hela ”förskoleåren” är det så sällan en hittar en kombination av kritik mot förskolenormen med en feministisk touch. Det står lite kort om detta i boken ”Är svensken människa” och jag har för mig att en av de som främst ivrade för att kvinnor skulle komma ut på arbetsmarknaden också tyckte att det skulle kombineras med att männen gick ner i arbetstid. Men så blev det ju inte.

  23. Det är inte alltid man har ett val o jag är ensamstående med en 2,5 åring. 100% vårdnad.

    Jobbar 4 dgr i veckan men de dagarna är långa, ett måste för att få in pengar till hushållet…

    Hoppas att alla gör sitt bästa för att ha en fungerande o välmående familj.

    Ibland lätt att ta åt sig när man läser dessa artiklar då man själv kämpar och kämpar o gör sitt bästa!

  24. Tänkvärda ord! Det är sant dom du skriver angående barns vistelsetiden på förskolan. Inget konstigt alls att barnet är på förskolan 50-60 timmar per vecka. Vilka blir då barnets viktiga vuxna? Inte blir det föräldrarna utan pedagogerna, och det byts ut. Barnen byter avdelning när det blir äldre, sen in i skolan värld. Läraren på skolan och fritidspedagogen. Vem ska ta ansvar när något går fel, vem ska lära barnet vardagslivet( som nån skrev,barnen hängde med överallt man hade inte barntid utan barnen var deltagare i vardagslivet). Möter många barn i skolans värld där föräldrarna har svårt att sätta gränser, man vill vara kompis och vill inte ha några konflikter. Sen när barnen växer upp och blir tonåringar mår de dåligt för de har inga viktiga vuxna omkring sig( det finns forskning som visar på att senare i livet påverkar barnens långa vistelsetider hur man mår) är det ett samhälle vi vill ha, en massa trasiga tonåringar med föräldrar som de aldrig knytigt kontakt med? Tycker som många andra att man ska införa maxtid för vistelsetiden och sen behovspröva om man är ensamstående. Socialdemokraterna införde på 90-talet både 15/timmars för föräldrarlediga samt maxtaxa, detta för att barnen inte skulle tappa kontakten med sina vänner på förskolan samt de sänkte vad man betalar för barnomsorgen. Att man där sänkte barnomsorgstaxan kom till för att föräldrar skulle ha möjlighet att ha råd att gå ned i arbetstid, tyvärr blev resultatet tvärt om. Barnets tider ökade markant då man inte längre behövde stressa för att hämta( innan betalade man inom tariffer). Och idag fuskas det med föräldrar som läser hittepåkurser så att de kan ha sina barn lägre inom barnomsorgen. Många gånger tänker jag: vem blir din dotter eller sons viktiga vuxen?

  25. Beteendet med långa dagar fortsätter när fe börjar skolan…… många barn som har 50 timmars vecka på fritids före skolan börjar och efter skolan. Även många som aldrig är lediga på sommarlovet…. då är det sommarfritids!

  26. Full förståelse för alla som arbetar heltid och har barn på förskolan långa dagar, men att barn som har syskon hemma har längre dagar på förskolan än de vars föräldrar jobbar???? så var det under heltidsreformen -såååå sorgligt

  27. Mycket bra skrivet. En annan sak jag tänker på som förskollärare är alla saker barnen missar som vistas för långa dagar i förskolan. De tillbringar i det närmsta all sin vakna tid på förskolan men det är fortfarande hemmet som ska uppfostra barnen. Hur ska det gå till när föräldrarna knappt tillbringar någon tid med sina barn? Barns språkutveckling är en annan sak som blir lidande eftersom språkandet såklart övas mer hemma med egna föräldrar och syskon än bland en massa barn som inte heller har språket och få vuxna på många barn. Jag skulle kunna skriva massor med exempel där barnen tjänar på att vara hemma mer med sina föräldrar. Förskolan är ett komplement till hemmet, inte en ersättare.

  28. Ja det här är precis det jag själv konstaterat och det sorgliga i att vårt samhälle värderar det viktigaste i livet som ingenting värt. Jag tror att alla som ligger på sin dödsbädd skulle önska sig mer tid med sina närmaste och det är också de minnena som lever kvar när vi själva är borta. Istället leder alla politiska beslut mot mer arbete…och vilka drabbas av det? Jo de som verkligen behöver vår tid dvs barnen.

  29. Håller helt med i det du skriver.
    Generellt så gör barnen så gott de kan hela dagen på förskolan med alla olika aktiviteter projekt och sammanhang som finns där, att när föräldrarna hämtar så har de ofta ingen energi kvar.
    konsekvensen blir då inte sällan att barnen bara inte klarar mer när de blir hämtade, och pedagogerna och föräldrarna får inte sällan se helt olika sidor utav barnen. Ibland utmynnar det i en destruktiv relation i hemmet.
    När vi pedagoger ser någon med många styrkor och en stark vilja till att skapa en positiv atmosfär.. så möter föräldrarna kanske barn som inte orkar hjälpa till med något mer(de har redan gjort så mycket), och inte vill lyssna på någon mer utan faktiskt bara vill få vara.
    Ofta är det såklart därför att det finns större utrymme för det när föräldrarna hämtar, föräldrarna är ju oftast den stora tryggheten barnen har i sina liv och den relation det finns utrymme för att bara släppa allt i.
    På förskolan är det väldigt många intryck och ofta väldigt många relationer och sammanhang och kanske ramar att förhålla sig till. Ja ofta rent av mer att bearbeta mentalt än vad de flesta vuxna finner på sina arbeten. Det är dessutom inte en plats barnen själva har valt at befinna sig på, medans pedagoger och förhoppningsvis föräldrar iallafall har så mycket frihet att de har den graden av medbestämmande i sin vardag att välja var de vill vara, och när.
    Kombinera detta med det faktum att moderna förskolor och gårdar krymper mer och mer medans barngrupperna växer, så krymper också barnens förmåga att få vara medbestämmande i sin vardag på förskolan. Små lokaler och gårdar gör att barnen inte får samma utrymme att göra det dom vill under sin vardag i förskolan, för ofta är det andra lekar eller sammanhang som tränger undan detta.
    Vill man gärna bygga i lugn och ro, medans någon annan väldigt gärna vill ha en livligare lek… ja då krockar lekarna i små lokaler och någons lek trängs undan. Har förskolan plats så hjälper förhoppningsvis pedagogerna barnen så att alla kan få ha sina lekar kvar, utan att lekarna eller görandena krockar och tränger undan varandra. finns inte platsen så måste någon anpassa sin syssla och sin vardag. ofta blir det just barnet eller barnen som har den mer aktiva leken. Barn som inte får utrymme att vara medbestämmande i sin vardag och därför inte innehar känslan att de kan styra den och vad de får ut av sina liv blir också ofta oroliga barn. och oro är svårt att stilla, och därför springer de barnen ofta i cirklar tills de lyckas bli infångade av något som väcker deras intresse samt ger dom chansen att få välja att göra just detta nyupptäckta. förhoppningsvis är det någon som ser oron och kan fånga in barnet innan oron växer så pass mycket.
    Men med lokaler och gårdar som ska innehålla 50 barn som ska kunna samspela, men är av den storlek att en djurägare skulle gå i taket om det var tänkt att fler än tre hundar skulle rastas på samma yta… ja då hänger det verkligen på att barnet har turen att få vara på en förskola med pedagoger som kan vara närvarande och som kan se barnets vardag ur barnperspektiv, och hjälpa barnet finna mening i vardagen, finna utrymme för sina känslotillstånd, hjälpa barnet utveckla just sina intresseområden, bygga stödstrukturer kring dessa, och som har energi vilja och kunskap till att tillsammans med barnet skapa en förskola som barnet kan få vara både sitt bästa och sämta jag inom- och framförallt bli hört förstått och tagen på allvar i. att barnen får respekt- som i grunden betyder ”se tillbaka på” eller ”titta igen på” och hänvisar till att vi vuxna har respekt nog att försöka se barnen och deras vardag och viljor ur deras perspektiv, och inte klampar över dessa med hänvisningar till ramar vår egen vilja eller trötthet.

    för övrigt ett citat jag tycker dras allt för sällan;
    ”om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människa till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga -ja, vad ni vill. Frihet!”

    Men nu är jag maximalt trött och var halvt sovande sen redan innan jag började skriva, så nu checkar jag ut.

  30. Ja, det är sjukt. …och i skolåldern fostras man till att ha 10 veckors sommarlov + höstlov, jullov, sportlov och påsklov, men i arbetslivet är det lagstadgat med 4 veckors semester/år för föräldrarna. …och eftersom barnen har mer ledigt än föräldrarna så är de på fritids även då. …eller får klara sig hemma själva någon gång på mellanstadiet. Jag tycker inte det är så konstigt att barn flyr in i sina spel eller youtube bubblor. Ska de vara sociala jämnt! Vem orkar det?

  31. En så viktig debatt och fråga som jag hoppas kommer fram i ljuset! Jag känner själv att inget av mina barn har haft något större utbyte av att gå på förskola före tre års ålder. Jag kände instinktivt att de mår bäst hemma men normen och samhället sa något annat! Det är inte lätt att gå mot strömmen, att prioritera barnen före karriär när man möts av sådant ifrågasättande även av de allra närmsta.

    Jag för min del hade gärna sett att BVC sköterskan tog upp vad som är bäst för barnet inför att föräldrarna i allafall delvis behöver återgå till jobb. Baserat på modern forskning. Våga slänga det i ansiktet på oss föräldrar, det tror jag behövs för att vi ska våga bryta mot dagens norm: delad föräldraledighet tills barnet är 1,5, sen börjar båda jobba nästan som vanligt -fast med dåligt samvete åt alla håll. Det skulle också ge oss mammor med stark modersinstinkt vatten på vår kvarn i dialogen med partnern om hur mkt tid på förskolan som är lämpligt för ett litet barn när vi kämpar för jämställdheten, dvs lika ansvar för barn och försörjning.

  32. Håller helt med. Sedan en annan sak. Att man ska gå och lämna sina barn när de små 2-åringarna står och håller sina händer krampaktigt i gallret innifrån förskolan och med ett dödsångestvrål skriker efter mamma eller papps som bara säger jag går nu….. Exakt vad är den pedagogiska tanken bakom just den grejen? Kan någon förklara det? Vad exakt är okej med det? Vad? Inte skriker ditt barn så om du lämnar barnet till någon barnet känner?

  33. Jag tror att många föräldrar liksom vi pusslar så gott det går med arbetstider, luncher m m. Som tur är har jag lyckats ganska bra genom att ta ut föräldraledighetstimmar de dagar som pappan inte kunnat hämta tidigt. De flesta vill nog sina barn väl och vill umgås med dem även om det kan vara jobbigt att vara småbarnsförälder ibland… För mig har det varit ett gnetande med pengar och planerande med arbetstimmar och sena luncher hemma efter hämtning kl 14. Det är skrämmande att en del tydligen tar semester utan barn och lämnar dem på dagis! När föräldrar separerar kommer det ofta fram ett rättvisetänk ”jag kontra exet”. Min tid etc. Kanske finns det i förhållanden också? När jag och min dotters pappa separerade fortsatte vi att ha hennes bästa för ögonen och såg till att hon fick kortast möjliga dagar. Det har varit en förmån för oss att kunna hämta tidigt och få umgås med henne! Har man bara den rätta inställningen och gör så gott man kan för att barnen ska ha det bra och om möjligt få kortare tid så har ingen rätt att klandra!

  34. Intressant på många sätt! Det är en viktig fråga. Det mest problematiska är väl kanske de föräldrar som lämnar långa dagar trots att de inte måste.
    Våra barn går oftast 07.30-16 och kortare på fredagar, men då jag hämtar barnen vid 16 eller lite efter är det runt 5-8 barn utav totalt 50 stycken? (Avdelningarna slås ihop). Så jag har länge funderat på-vad gör alla dessa föräldrar? Våra barn går på en kommunal förskola i ett område med relativt låga inkomster, min tanke har varit att en del kanske är arbetslösa? Dessa långs dagar verkar inte vara ett faktum för vår förskola utan mina barn är de ”stackare” som är kvar sist (men de har ju alltid varandra).
    Hur som helst skulle jag inte byta vårt system mot något annat lands. Tack vare barnomsorgen kan jag som mamma arbeta, vara en god förebild för mina barn, tjäna egna pengar och ett annat självförtroende än jag inbillar mig att hemmafruarna som var beroende av männen hade.
    Sverige är ett av de friaste länderna (enl freedom houses årliga undersökningar), ett av de mest jämnställda länderna och ett av de länder med högst välfärd i världen. Jag har råd att ta städhjälp (inte så PK men jag får mer tid med barnen) och jag har en framtid och tro som jag själv styr över. Jag har 30 dagars semester (som jag självklart spenderar med mina barn) och jag och min man turas om att hämta/lämna på förskolan.
    OPTIMALT hade självklart varit att både jag och min man båda arbetade 75% men det är inte sådana arbeten vi har riktigt pga mycket ansvar. Jag tycker som sagt din debatt är viktig och intressant, men jag ser att vi har det otroligt bra i Sverige (överlag, vissa har det tuffare) och ser fördelarna.
    Som liten hade mamma ensam vårdnad över oss och vi hamnade hos en riktigt otrevlig dagmamma, jag vägrade gå dit mer och istället gick jag och min syster själva hem från skolan i lågstadiet och åt mackor. Var det bättre förr? Min mamma var en kämpe och hjälte! Men jag tror inte det var mer pedagogiskt eller säkert så som vi hade det.
    Jag tycker mer om att blicka framåt och tänka på hur bra mina barnbarn kan få det. Med bra och innovativa idéer och ekonomisk klokhet kan vi bars göra framtiden ljusare 🙂

  35. Tack för din kloka o viktiga sammanfattning! Jag jobbar själv som förskolefröken och önskar att vi istället för att vara rädda för att skruva tillbaks tiden, hamna i ”kvinnofällan” och skuldbelägga föräldrar kunde vara modiga nog att måna om våra barn.

  36. Bra skrivet och verklighet för många barn.
    Ingen vill lämna sina barn så många timmar men ibland har man inget val.
    Då har man oftast oerhörda samvetskval….
    Sen är det barn som har 30 timmarsveckor(för inte så länge sedan tom 40 timmar) med oftast en av föräldrarna hemma och DET är vansinne!!!!
    Om dessa barn bara skulle gå 15 timmar skulle barngruppernas storlek påverkas och de barn som verkligen MÅSTE ha långa veckor få det lite lugnare på eftermiddagarna .
    Har så svårt att förstå att man lämnar sina barn så många timmar när man inte behöver.
    Sen är det också ofta barn till föräldralediga som är på förskolan under sommar lovet och andra lov för att man som föräldrar har rätt till det…Men barnens rättigheterna då??
    De har INTE valt att bli till det är (oftast) vuxna som valt att ”skaffa” barn.
    Varför då lämna så många timmar när man skaffar syskon??
    Nej…vi måste kämpa för barnen .!!!

  37. Oftast är det så att ju mer man tjänar desto mer spenderar man (Säger inte att det är så för alla).
    Vi lever i ett samhälle där vi lär oss att vi måste börja på dagis i tidig ålder för att föräldrarna jobbar. Vi måste gå i skolan och till sist måste vi jobba 40 timmar i veckan.. eller MÅSTE vi??
    Jag själv jobbar bara ett par dagar i veckan och är ledig alla lov som barnen har. Min man jobbar månd-torsd 7-15.30 och fredag 7-13. Vi klarar oss lika bra som vi alltid har gjort. Vi kan inte handla prylar på samma sätt som innan. Men för oss är friheten och tiden med barnen och deras behov viktigare än prylar och pengarna vi skulle kunna ha på banken. Vi lever nu och vi vet aldrig hur länge vi får uppleva sen….
    Borde inte vara någon fråga om jämdställdhet utan snarare en fråga varje familj borde ställa sig är: hur lägger vi upp det för att få så mycket tid/frihet tillsammans som möjligt?
    Förstår att det finns dom som är ensamstående och inte har lika enkelt att minska arbetstiden..

Lämna en kommentar