Skit i pengarna! Om värdet av att vara socialt obekväm.

Jag och en vän lekte häromdagen med tanken på hur en skulle kunna peta ner det ekonomiska från sin topplacering bland mänskliga värden. Genom att vara vårdslös med sina pengar, kanske? Genom att blankt vägra tro på att det inte går att klara sig utan ekonomisk planering, och agera därefter? 

Tänk om du till exempel skulle testa att medvetet spendera hela din lön under månadens första två veckor, för att sedan leva på ingenting de andra två. Så länge pengarna räckte kunde du då vara extra generös mot både dig själv och andra. Kanske kunde du bjuda dina vänner på resor och mat. Spendera några vardagskvällar på spa. Köpa något åt barnen som de länge velat ha. Handla dubbelt så mycket av allt i affären och ge bort en av kassarna till någon som behöver. Ta taxi när du har bråttom. Skaffa dig en extraordinär kulinarisk upplevelse eller åka på weekendresa till det där stället du alltid velat se. 

Regeln vore att inte medvetet bunkra eller planera ekonomiskt för den andra hälften av månaden, eftersom poängen vore att agera som om pengar inte spelar någon överordnad roll. 

De andra två veckorna skulle du inte ha några pengar alls, utan endast göra sådant som är gratis, förlita dig på din kreativitet och vända dig till dina medmänniskor för hjälp och stöd. Du kunde leva på rester och komponera maträtter utifrån konserverna längst in i skåpet. Du kunde fråga i affärer om du kan få något som ändå ska kastas. Kanske fasta några dagar, eller bjuda hem dig själv på mat till folk. Promenera, cykla, lifta eller be om skjuts från nån som har bil. Rensa garderoberna och klä dig i något bortglömt eller låna ett plagg, istället för att shoppa. Ta ett dopp i havet och klä på dig varma kläder efteråt istället för att gå på spa. Och när kaffesuget uppstod kunde du säga till en vän: ”Förlåt, men skulle du kunna betala mitt kaffe idag? Jag har inga pengar.” En vän skulle väl inte ta illa upp?

Idén är vidrig på många sätt, inte minst för att det finns så många vars verklighet redan innebär att pengarna bara räcker halva vägen. Och för att det finns de med pengar som snyltar på andra utan att någonsin själva vara generösa. Men låt dem av oss som har en inkomst vi klarar oss på, och ett någorlunda livskraftigt samvete, ändå tänka tanken till slut. För jag tror det finns en omdanande potential här.

Till en början skulle det hela garanterat vara mycket obehagligt. Detta att behöva be andra människor om hjälp vore förmodligen det svåraste. Att sticka ut socialt och behöva göra både sig själv och andra människor obekväma. Folk skulle antagligen tycka att du var oansvarig och besvärlig: "Varför ska hon åka med mig till jobbet, hon måste ju ha pengar – köp en tågbiljett, vettja!" Eller: "Han måste väl förstå att vi inte har tid och ork att ha honom och barnen över på mat mitt i veckan?”

Och du skulle skämmas. Jag skulle nog det i alla fall. Eftersom jag är fostrad till att inte vara någon annan till last. Eftersom jag är uppvuxen i ett samhälle där självständighet och individualism hålls så högt att ett av livets mest ofrånkomliga villkor - att vi är beroende av varandra - framstår som något fult, nästan som en osanning. Den ekonomiska mellanhanden hjälper oss med detta. "Du får vad du förtjänar". Även våra välfärdssystem: "Vänd dig till socialen".

Men å andra sidan skulle du antagligen känna dig mer vaken för livet, eftersom du inte på samma sätt skulle kunna gå på autopilot. Du skulle tvingas bli mer medveten om din omgivning när du lagt av dig dina privatekonomiska skygglappar. Du skulle få övning i att tänka på nya sätt och vara flexibel. Hantera osäkerhet.

Och tänk vad frigörande det på sikt vore att veta att du klarar av att leva utan pengar. Att upptäcka allt som finns att göra helt gratis, att få kunskap och erfarenhet av det. Att veta att det är fullt möjligt att inte i första hand utgå från hur du ska tjäna in, förvalta och spendera de pengar du får, när du ordnar din tillvaro.

Dessutom finns det kanske ett värde i att lära sig relatera till andra människor på ett sätt som signalerar att du behöver dem. ”Den finaste gåva du kan ge är att be någon om hjälp", sägs det. Detta eftersom du genom att visa förtroende och tillit får den du ber om hjälp att känna sig värdefull. Om så är fallet skulle du kanske på sikt kunna släppa skammen och istället känna glädje över att veta att det finns människor som verkligen är där för dig. Och över att de vänder sig till dig när de behöver hjälp i sin tur. Och kanske skulle det också stärka din självkänsla att våga fråga, våga störa, även om du blir nekad. Vissa relationer skulle kanske upphöra, men andra växa sig starkare.

Den stabila privatekonomin skulle hur som helst visa sig från båda sina sidor: som något användbart, möjliggörande och bekvämt men också som något som äter sig in i dina planer och hela ditt tänk om hur du ska leva. Som något som gör dig frestad att bara passivt ta del av allt det som står till buds på marknaden, istället för att aktivt skapa det du vill ha och utforska nya vägar. Som något som står i vägen för det goda som kommer av att förlita sig på andra, snarare än lönen. Som något som skapar genvägar, som leder rakt förbi den där vägen som mycket väl kan vara viktigare än målet. 

Om vi slutade ta våra egna pengar på så stort allvar skulle värdet av till exempel relationer, allmänningar och det av naturen givna ha möjlighet att visa sig.

Om fler vågade lita på att pengar och individfokuserad ekonomisk hushållning bara är ett av flera möjliga sätt att leva på att ordna ett samhälle kring, skulle det ekonomiska värdet tappa makt. Utan att pengarna faktiskt försvann. I experimentet ovan bara omfördelas de ju bara på ett annat sätt.

Och kanske skulle då tanken på att använda våra pengar och resurser så att de faktiskt kommer alla till del, vare sig du personligen jobbat ihop dem eller inte, sluta vara lika provocerande. 

Vi som är privilegierade nog att ta oss an ett sådant här experiment, skulle förhoppningsvis komma ut på andra sidan något mindre snikna och med en ökad förståelse både för svårigheterna med och fördelarna av att leva utan pengar. Redo att ta andras faktiska brist på pengar och behov av hjälp på större allvar, utan att känna oss hotade av det. Eftersom vi inte längre skulle behöva identifiera vår trygghet och vårt värde så starkt med vår ekonomi.

Det kanske kunde sluta att vara fult att tjäna pengar, som vissa tycker. Och fult att vara utan pengar, som andra tycker. För att det finns två sidor av myntet, så att säga. Frihet genom pengar, men också frihet från pengar. Ekonomiska värden, men också andra värden.

Erfarenheten av att ha testat sig fram i båda skulle också kunna göra det lättare att göra så kallade ”medvetna val” som konsument, det vill säga att använda sina pengar på ett hållbart sätt. 

Det här är inget seriöst förslag på hur jag anser människor bör leva, men det finns en allvarlig poäng. En fixering vid privatekonomi i kombination med rädslan för att vara socialt obekväm (i utanförskap, till last) utgör två av de största hindren inte bara för ett friare liv, utan också för ett mer miljövänligt och socialt hållbart samhälle.

Att jobba för att lönas med ekonomisk självständighet och fri konsumtion är också att offra sin frihet för en världsordning som hotar hela jordens existens. Men att göra annorlunda straffar sig socialt. Arbetslinjen och konsumtionssamhället livnär sig på denna psykologi.

Så länge vi uppmuntrar varandra att rå om vår privatekonomi och hålla risken för utanförskap stången, kommer människor fortsätta vilja tro att de "gör rätt för sig" genom att kort och gott jobba. Trots att vi idag befinner oss i det paradoxala läge där detta samtidigt innebär att vi gör fel mot såväl oss själva, våra medmänniskor, kommande generationer, själva jordklotet och naturens kretslopp. 

"Sköt dig själv och skit i andra" är socialt bekvämt, men gör oss inte fria. Och det är definitivt inte en paroll som värnar om världen. Det krävs mer än så. Av våra strukturer, absolut, men också av oss enskilda individer. Av vårt handlande i vardagen, och våra förhållningssätt till våra pengar, oss själva och varandra.

Så låt oss föregå med gott exempel. Även om det är obekvämt.

Lämna en kommentar