Jag är ingen skytt, jag är en båge – om ordens frihet

Mitt senaste inlägg fick väldigt god respons. 4400 delningar! För det känner jag mig tacksam. Och ödmjuk inför det faktum att mina tankar resonerar med så många andras. Men sedan dess har jag tvekat. I det här inlägget utforskar jag varför, och kommer fram till att det bokstavligen inte bara rör mig. 

Jag testar mina pilar i olika riktningar, mot olika mål, och ser dem falla tungt till marken. Jag försöker förstå varför. Den där tyngdkraften. Och får känn på ett mörker i min mage. En tyngd över bröstet. En tvekan i maggropen. Orden cirklar kring mitt hjärta.

Jag tar ett krampaktigt tag om bågen. Om de ska lämna mig vill jag vara säker. På att de landar rätt. 

Som om jag ägde dem, orden. 
Som om jag kunde föra dem vart jag ville.
Som om de var mina barn.
Som om mina barn är mina.

”Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av livets längtan till sig själv”, skriver Kahlil Gibran.

Barnen genom mig. Barn av livet.

Orden i mig. Orden i världen.

Gibran påminner mig om att jag inte är någon skytt. Jag är en båge.  

Så låt mig berätta något märkligt som hände mig i våras. En dag fick jag möjlighet att gå ut på en promenad utan barn och barnvagn. Solen sken och det susade och rasslade i träden. Jag tog ut stegen. Härligt! Bara lite stel i höfterna. Ont på vänster sida, som vanligt. När jag närmade mig krönet på en backe drogs min blick till en ovanligt färgglad jacka långt där framme. Kanske två, tre kvarter bort. Man eller kvinna, ung eller gammal? Det gick inte att avgöra. Annars var jag ensam på gatan. Jag vände uppmärksamheten åter till mig själv. Till smärtan i min höft, som inte ville släppa. Fokuserade på att försöka gå balanserat, ledigt, för att lösa upp spänningarna.

Då märkte jag att jag kände mig sned på något sätt. Med varje vänstersteg sjönk jag lite djupare än med höger på något vis. Som om mitt vänstra ben var kortare än det högra. Varje nytt steg bekräftade känslan. Till sist kunde jag inte göra annat än att konstatera att det måste vara så. Mitt ena ben ÄR verkligen kortare än det andra. Att jag aldrig hade tänkt på det förut? Det måste ju vara därför jag har haft så mycket problem med höften.

Upptäckten gjorde mig först entusiastisk. För det borde ju betyda att jag kunde åtgärda det på något sätt. Kanske med någon typ av inlägg i skon eller nåt? Men det var något som inte stämde. Jag hade varit hos såväl sjukgymnaster, naprapaten och kiropraktorn genom åren. Borde inte någon av dem ha sagt detta till mig? Istället mindes jag det omvända: ”Dina ben är lika långa”. Hur kunde jag då känna det så tydligt? Kan de ha haft fel?

Alltmedan denna förbryllade introspektion pågick knappade jag utan tänka på det in på personen med den färgglada jackan. När jag var bara några meter ifrån påbörjade jag en sväng ut i gatan för att runda personen, och tittade då upp.

Och såg. Att hens ena ben var kortare än det andra. Påtagligt kortare.

Vad mer av allt det som jag upplever i mig själv är lokaliserat någon annanstans?

Vad mer är det jag registrerar om omvärlden på ett helt omedvetet plan, som sedan tar sig in i mina medvetna tankar? På ett helt felaktigt sätt.

Känslorna i världen.

I mig.

Det som tynger mig är kanske just detta. Att jag är låst vid mina tankar, känslor och ord som om de vore mina. Och tyngd av att ni också tror det. För kanske är separationen mellan individer inget annat än allas vår gemensamma övertygelse. Själva min känsla av ett separat ”jag” kan lika väl vara vår känsla.

Är ”jag” då ändå fri att släppa den känslan?

Jag tror det bor en tvekan om att tala i många kroppar. Att det finns ord i våra hjärtan som aldrig lämnar oss, trots att de vill. Som hindras av tyngden över bröstet, sviktandet i maggropen. Av den tvekan som tillhör så många, och som säger:

”Vem är jag att tala?” 

Och pilarna faller till marken.

Men du är inte skytt, du är en båge, säger Gibran.

Om vi är bågar, bryggor, mellanhänder. Om vi är ett slags avstamp för olika typer av rörelser som vi bara inbillar oss är våra egna? Om orden är sådana rörelser. Då är vi mer som radiosändare eller förstärkare.

Sändare, inte avsändare.

Vår alltmer skriftbaserade kommunikation förstärker illusionen av att vi är enskilda avsändare av våra egna tankar, enskilda mottagare av avsiktliga ord. Att det går att identifiera människor med deras ord. I sociala medier blir orden till inskriptioner invid våra bilder. De titulerar våra profiler. Cementerar våra tankar. Vi identifierar och identifieras med dem. På pränt tenderar orden att stelna. Som paragraferna om yttrandefrihet. Om åsiktsfrihet. Och vi stelnar med dem. Som bågar fastvuxna vid våra pilar. Utan mål och mening.

I ett gott samtal flödar orden fritt. De är sina egna, och de tar olika form på olika platser. Tar olika riktning genom olika individer. De är kontakten mellan oss. Kanske är det detta åsiktsfrihet och yttrandefrihet egentligen handlar om? Inte individens rättigheter. Utan om ordens och tankarnas rörelseutrymme.

En båges uppgift är att vara stadig, och att låta sig böjas. Så kanske den bästa insats vi kan göra för yttrandefriheten är att vara modiga och öppna. Att rakryggade släppa fram orden genom våra hjärtan, och samtidigt böja oss för möjligheten att de betyder något annat än vi själva trodde. Kanske kan det verkligen bli ett flöde i samtalen då.

Vem eller vad är då bågskytten? Ja, säg det. Kanske har vi med ett kollektivt teleologiskt feltänk att göra. Kanske behöver vi inte bekymra oss så mycket för riktningen. Hur det än är, finns det i varje fall för mig något befriande i att tänka: att när jag släpper fram orden ur mitt hjärta, är det inte bara jag som talar. Vi sjunker djupare i det vänstra steget tillsammans.

Det betyder inte att jag inte har en roll, ett ansvar. Jag måste stå för de ord jag släpper igenom. Men inte som skytt, utan som båge.

Don´t shoot the Messenger.

3 tankar på “Jag är ingen skytt, jag är en båge – om ordens frihet

  1. ”I ett gott samtal flödar orden fritt. De är sina egna, och de tar olika form på olika platser. Tar olika riktning genom olika individer. De är kontakten mellan oss. Kanske är det detta åsiktsfrihet och yttrandefrihet egentligen handlar om? Inte individens rättigheter. Utan om ordens och tankarnas rörelseutrymme.”

    Detta sätter ord på något som jag länge känt men inte haft förmåga att uttrycka. Tack för att du så träffsäkert skickade pilen dit. Mitt i prick.

  2. Skönt ”flow” i skrivandet och i innehållet!
    Dina tankar och ord för mig till Wilfrid Stinissens tankar och ord: Jag är inte och du är inte om inte vi är. Om jag betraktar dig som ingenting, blir jag själv till ingenting. Jag blir fri i den mån jag älskar din frihet och din kallelse. JAG ÄR i den mån jag genom kärleken främjar DITT VARA. Ja, teologisk tänk, kopplat till treenigheten, kanske inte feltänk. (W Stinissen, Karmelitbroder, författare)

Lämna en kommentar