Vaddå Sveriges friaste byråkrat?

I september påbörjar jag mitt uppdrag som Sveriges friaste byråkrat, och startar av den anledningen nu denna blogg. Min förhoppning är att ni som läser vill bolla tankar och idéer om byråkrati och frihet, arbetslinjen och dess konsekvenser, ekonomism och människovärde och mkt annat, med mig. Så kommentera gärna! Stormig diskussion eller milda betraktelser - allt välkomnas.

Vad handlar då det här om? Vaddå "Sveriges friaste byråkrat"? När jag först såg annonsen för jobbet förstod jag först inte mycket mer än att mitt hjärta måste klappa fortare av någon anledning. Och jag kunde inte sluta läsa om Frihetsförmedlingen:

Frihetsförmedlingen: En "självorganiserad myndighet"med syftet att "motverka den tilltagande inlåsningen av mänsklig aktivitet i lönearbete", "minska meningslös sysselsättning" och "bryta ny mark inom den fria sektorn". Stöd till "frihetsgivare" och "frihetssökande". 

Sidan avspeglade Arbetsförmedlingens, men vände upp och ned på innehållet. Var det här på allvar?

När jag kom till sidorna om organisationens styrning, och läste följande rader om Frihetsförmedlingens "operativa aktiviteter" (baserade på "övergripande verksamhetsmål"), förstod jag varför det här kunde vara platsen för mig. Och vad det var som gjorde Frihetsförmedlingen unik som myndighet:  

Av dessa (operativa aktiviteter) framgår inte alltid vad som ska göras, på vilket sätt, vem som ska göra det, hur resultatet ska mätas och när aktiviteten ska utföras. Allt i avsikt att öka friheten för såväl Frihetsförmedlingen som dess användare.

Vilken befriande ärlighet! För liksom alla som har arbetat i en byråkratisk organisation vet (och ofta sliter sitt hår över), ser det i praktiken ofta ut just så här. Trots alla väldefinierade mål, handlingsplaner, styrmedel, krishanteringsplaner, smarta administrativa verktyg, regelbundna möten och utvärderingsmoment, fortsätter vi alltid att brottas med otydligheter, tvetydigheter och oförutsägbarheter. Allt det där vi pratar om på medarbetarkonferenserna, ni vet. 

Men medan den typiska byråkratiska myndigheten ser detta som ett problem, för vilket lösningen oftast lyder "mer styrning, större tydlighet, fler delmål, bättre system", tycktes Frihetsförmedlingen här istället se en potential. 

Den mänskliga faktorn, skulle en kunna kalla den. Potentialen i det mänskliga. I det där som oftast bara framträder som "error i systemet". Som det där riskfyllda, felbara, okontrollerbara i en organisation. Som det som får bära skulden när något går fel. Medan det som regel är rutinerna, de noggranna planerna, de rationella strategierna, styrmedlen eller systemen som får bära äran för framgång.

Tänk om om det är så att framgångsrika organisationer i själva verket oftast fungerar väl på grund av den mänskliga faktorn? Tänk om goda resultat uppstår lika mycket på grund av det okontrollerbara som av förutsägbarhet?

Enligt min erfarenhet är det mycket som talar för att det kan vara så. Ofta handlar ju människors dagliga arbete i praktiken många gånger om att lyckas med sina uppgifter trots systemen. Tänk bara på alla medarbetare som hittar på kreativa sätt att använda stela och missanpassade verktyg, på alla de gånger människor tar sig tid för något som inte finns på schemat men som måste göras, på alla dem som avviker från handlingsplanen för att de inser att den lokala situationen kräver det. Är inte det också den mänskliga faktorns inverkan?

Vi människor är inte bara de som har skapat de mer eller mindre fantastiska systemen och rutinerna - vi är också de som är fria att bryta mot dem. Som KAN det. Tack och lov. 

Våra byråkratier (byråkratiserade arbetsplatser) är förstås fantastiskt bra på att ta hand om allt sådant som låter sig systematiseras. Men för egen del tror jag att ett alltför "människotyglande" förhållningssätt är skadligt för oss människor, både vad gäller vår relation till varandra och vår syn på oss själva. Särskilt med tanke på hur mycket tid vi spenderar på jobbet, i våra professionella roller. 

För vad händer med vår idé om det mänskliga, vår självuppfattning, vår förståelse av varandra, vår frihet att vara hela människor, i ett samhälle för vilket så mycket av det mänskliga uppfattas som en störning i systemet, en störning av ordningen?

Hanna Arendt har kallat den moderna samhällsstyrning där makten förläggs till byråkratin, för ett "ingens herravälde", och hävdat att den största ondskan kommer med ett samhälle fullt av "nobodies": “the greatest evil perpetrated is the evil committed by nobodies, that is, by human beings who refuse to be persons”. Jag är beredd att hålla med. 

Byråkrater såväl som anställda överlag arbetar idag i hög utsträckning under påbudet att inte låta sina personliga åsikter, känslor eller tankar påverka arbetet. Med byråkratins glasögon, i den professionella rollen, får vi tillgång till den mäktiga objektivitetens "view from nowhere". Vi kan fungera som instrument för "högre" syften. För gemensamma mål. Men detta tomma, opersonliga öga kan samtidigt inte se, än mindre erkänna värdet av, sådant som måste upplevas eller skapas av människor, i och igenom deras "subjektiva", personliga, mellanmänskliga världar. 

Det har påtalats att vi har en misstroendebaserad förvaltningskultur i Sverige idag, vilket betyder att det råder brist på tillit människor emellan. Detta motiverar en alltjämt växande byråkratisk kontroll och allt fler granskningsprocedurer (googla exempelvis Stig Montin, professor vid förvaltningshögskolan, Gbg universitet). Jag tror inte det är särskilt radikalt att påstå att byråkratin i sig underminerar tilliten, just eftersom tillit är ett sådant där värde som tillhör det säreget mänskliga. För nog är bristen på mellanmänsklig tillit egentligen given, när så mycket av våra gemensamma aktiviteter går ut på att systematiskt undanröja behovet av den?

Av helt naturliga skäl tenderar byråkratin osynliggöra de värden den själv inte förmår omfatta. Tillit är bara ett exempel. Jag tror att vi i den utsträckning vi själva bär byråkratins glasögon riskerar att också som enskilda människor bli blinda för sådana värden. Och för handling och aktivitet av mer oregelbunden - fri - natur.

Så jag tänkte utforska detta att vara fri som byråkrat,bland annat här i bloggen, genom att försöka lägga ifrån mig ovan nämnda glasögon, och tillåta mig själv att vara allt det där som andra byråkrater inte får vara. Personlig, känslosam, irrationell och osystematisk, till exempel. Amatörsmässigt poetisk, kanske? Tanken gör mig nervös. Men också upprymd. För vem vet vad som då kan hända?

Mitt faktiska arbete kommer att handla om att stärka Frihetsförmedlingens verksamhet. Som förmedlare av frihet, av kontakt mellan frihetssökande och frihetsgivare (många är både och). Men också som tankesmedja och forskningsplattform. Vad detta i praktiken kommer att innebära kommer att utkristallisera sig allt eftersom. Men så mycket kan jag säga att vi redan nu har många lovande idéer, projekt och samarbeten på gång, som jag ska berätta mer om framöver.

Om det är på allvar? Ja, i allra högsta grad 🙂

2 tankar på “Vaddå Sveriges friaste byråkrat?

  1. Hej
    har ringa erfarenhet av byråkrati och s k byråkrater Det är väl myndighetsutövande typ migrationsverket försäkringskassan t ex
    styrsystem och regler etc bör vara utformade så att lyckan hos kunderna;-) maximeras Och att lyckokänslan hos utövarna i tänkt organisation känner sympati och rimlighetn i de beslut som fattas Så att utövarna känner maximal lycka
    Hur maximerar man lycka? T ex rättvisa beslut som bör vara generösa mot kunder
    Vad är då rättvisa beslut
    Där kommer empatin hos organisationen in
    Vem bestämmer graden av generositet och empati i organisationen?
    Myndigheter styrs av oftast politiska mål
    Därför bör politik vara empatiskt generös

Lämna en kommentar