Att avvika från rutten – en frihetsbetraktelse

Då skar ett onaturligt blått ljus upp en liten bit av horisonten, och jag blev tvungen att räta på mig.   
 
Böljande berg så långt ögat kunde nå. Anderna. Säkert vackert. Men kargt. Färglöst. Min sinnesstämning låg på botten och jag pallade inte ta mig för mycket mer än att stirra ut över vidderna genom bussfönstret. Tills den lilla skärvan av blått dök upp. Den växte och växte och jag betraktade den andlöst tills jag såg att det var en underskön sjö mitt bland bergen. 
 
Mitt hjärta bultade. Skulle jag? Jag var egentligen på väg från Arequipa till Titicacasjön, enligt rådande backpackerrutt, men min sinnesstämning hade legat på botten under hela resan, ingenting kändes meningsfullt. Här var nu äntligen något som väckt liv i mig, fångat min nyfikenhet. Ändå tog det emot - så mycket bekvämare det vore att bara sitta kvar!
 
Men sjön kom allt närmare och det fanns ingen tid till att tveka. Så jag drog fram den lilla spansk-ordboken, klev över personerna i mittgången och lyckades på mycket knagglig spanska övertyga chauffören om att göra ett oplanerat stopp i den by som låg närmast sjön. 
 
Det var flera mil från byn till sjön, men några bybor gick med på att köra mig dit nästa morgon. Jag köpte bananer, vatten, cigg och choklad. Inte den kost som hade rekommenderats på min naturguideutbildning direkt, men vad spelade det för roll. Jag iddes inte, bara jag hade nåt. Sen gick jag till kojs på ett litet guesthouse.
 
De släppte av mig längs en grusväg som låg några hundra meter från strandkanten. Jag traskade rakt mot sjön. Så snart jag funnit en lämplig lägerplats, nära vattnet och i skydd av en liten låg kulle, slog jag upp tältet. Jag brydde mig inte om att utforska området mer än nödvändigt, men det fanns så vitt jag kunde se inte ett hus så långt ögat kunde nå. 
 
Sedan satt jag bara där. Tänkte, suckade, tittade. Rökte en cigg, åt en banan. Skrev några rader. Trampade runt i det låga gräset, på stenarna. Såg en fågel, ett moln. Hoppade på stället, sträckte ut armarna. Försökte mig på att sjunga, men kände mig hämmad. Helt ensam, men ändå socialt påverkad - störande! Försökte igen, det gick lite bättre. Men lusten fanns där inte riktigt. Jag kände mig som ett frågetecken inför hela situationen. Men just det kändes ändå bra på något plan.
 
Det blev storm den natten, där uppe mitt bland de urgamla bergen. Den våta tältduken (så blir det med budgetvarianten för 100 kr fr Claes-Ohlsson) piskade mig i ansiktet natten igenom och det blev inte mycket till sömn. Aldrig har jag hört åskan mullra så djupt, aldrig varit så på helspänn inför blixtarnas ljus. 
 
När morgonen kom hade jag spenderat en livstid där i Anderna. Min ork hade nått en ny botten, min själ var fortfarande svårtillgänglig, och jag var glad att natten var över. Jag sjöng lite igen. Faktiskt mer ohämmat nu.
 
Några får kom struttande runt kullen. Och sen en herde, eller vad han var. Vi sa hej. Jag kände mig besvärad, och generad. Han pekade mot andra sidan sjön där jag nu kunde se att ett litet hus låg inbäddat i naturlandskapet. Det smälte in i färgerna omkring. Jag såg på mitt tält. Knallblått. Han måste undrat vad det var som plötsligt lyste där långt borta, och blivit nyfiken. Vi bytte några ord. Jag kände mig konstig. Säkert han också.  
 
Efter en lång vandring tillbaka till byn, var jag åter på rutten.
 
Snart kändes det som om det hela aldrig hade hänt. Jag var lika urlakad och less under resten av resan som innan det klara blå dök upp där ute i oändligheten. Ett par veckor senare blev jag rånad och hotad med kniv, åkte hem tidigare än planerat. Överlag en misslyckad resa.
 
Men ändå. Nu, 12 år senare, står sig detta minne starkare än de flesta. Det dyker upp i tankarna på det här med frihet. Och i tankarna på tiden. Upplevelsen av tiden. Påminner mig om att jag alltid kan stanna upp, vika av. Till och med i depressionen. Och jag inser att det kan vara meningsfullt att använda sin frihet till och med när det känns meningslöst.
 
Ett udda dygn kan vara allt som krävs för att ge luft åt årtionden framöver. Några minuter kan innehålla så mycket mer liv än veckor åt gången. 
 
Och märkligt nog, inser jag när jag berättar om det här, tillhör detta minne som jag alltid tänkt bara har berört mig, faktiskt delvis även mannen där på andra sidan sjön. Undrar vilken berättelse han har tagit med sig? Om han fortfarande lever - berättar han då ibland om den stora blonda kvinnan med tältet? Min frihet påverkar andra människors liv, vare sig jag möter upp eller drar mig undan.   
 

Frihet är inte i första hand en positiv känsla, utan en slags nödvändighet som alltid knackar en på axeln. Den är ett mänskligt grundtillstånd, som när den förnekas får oss att må dåligt. Att vara fri är paradoxalt nog därför att också alltid att vara ofri i förhållande till denna frihet själv. Du kan inte välja bort din frihet, bara blunda för den. Vilket är ett slags ansvarslöshet. Att handla med utgångspunkt i sin frihet är inte alltid bekvämt, men enligt min erfarenhet helt klart värt en ansträngning. 

 
ett litet frihetstips: Stig ur din trygghetszon, vik av från uppdragna hjulspår om än bara kort, försätt dig på helspänn. Bara gör det! Vare sig du har lust eller inte, känner dig fri eller inte. Varför? För att det öppnar något nytt. För att det är stärkande till och med när poängen är oklar. För att det kan ge dig åter till dig själv, göra världen levande och rubba gränserna.
 
Och för att du måste. Du är människa.
 

Lämna en kommentar