På den upplysta vägen tätnar mörkret

Vid midnatt, när jag kliver av på tågstationen i Varberg på väg hem efter vårt första möte med nätverket Fria byråkrater, möts jag av obönhörligt väder. Det blåser, stänker och kastar i luften. Jag hade tänkt promenera längs havet hem, men motvinden får mig nu att gå åt motsatt håll. Medvinds. Jag tvekar inte ens. Skapar mig en förevändning: det kanske går en buss hem ändå?
 
Det gör det inte, men istället för att börja gå blir jag stående ett ögonblick. Trampar lite på stället. En busslast med festglada unga män i tunna kläder och kvinnor med nylondraperade ben och klackade fötter ringlar sig förbi mig. Stackare, det är ju svinkallt. Jag tittar i några ansikten, men de ser bara varandra. Jag känner mig malplacerad. Vad håller jag på med? Klart jag ska gå längs havet hem.
 
Så jag drar på mig mina överdragsbyxor och en extra mössa på huvudet, långt ner över öronen. Sen börjar jag traska genom de stadskvarter jag måste passera innan jag kan vända av mot havet.
 
Märkligt nog vill mitt huvud inte sluta föreslå att jag bara ska gå raka vägen hem istället. Ska du inte fortsätta längs gatan bara? Det är trots allt den kortaste vägen. Enklare. Är det inte lite onödigt att vika av? Det är väl redan många kilometer att gå? Och sent.
Kallt.
Din sko är blöt.
Väskan är tung.
Borde du inte bara komma i säng så snart som möjligt?!?!
 
Men så tänker jag på målet. Vad är målet egentligen? Vi har talat om det idag. Om målstyrning. Och tidsoptimering, effektivisering. Om våldet i dessa samtida värden, strukturer och tankeburar. Och om hur andra värden underordnas mätandets och automatiseringens rationalitet.
 
Nog måste det vara möjligt att värdera annorlunda? Att lirka lite med ramarna och se åt andra håll? Nog måste det vara möjligt att inte alltid låta sig fjärrstyras?

Jag påminns om att målet med min promenad inte är att komma hem tidigt, snabbt eller enkelt. Jag har över huvud taget inget mål i den meningen. Jag ville bara vara vid havet, i natten, i naturen. På grund av en slags själens längtan, som kom till mig som en viskning. Blev till ett förslag. Om att låta mig intas. Bli intim med världen.

Med en sista viljeansträngning får jag tyst på optimeringstankarna och går rätt i motvinden ner mot havet. Full av förväntan.

Efter sista lyktan blir det inte bara mörkt, det blir becksvart. Jag ser absolut ingenting. Det bultar lite snabbare i bröstet. Jag vet att havet ligger några hundra meter längre fram, men jag ser det inte ännu. Sinnena försätts på helspänn. Det dånar och viner i buskarna och träden.  Jag känner lutningar i gatan, och går där det är som högst. Inte för att det skulle göra något om jag trampade i en vattenpöl egentligen, skorna är redan dyblöta. Det bara blir så.

Men snart – lite för snart – ser jag ändå något. Lampor. De har satt upp lampor längs strandpromenaden. Vilket vansinne! Som jag har retat mig på det. De förtar ju hela upplevelsen. Som nu: bara för att det lyser där framme har en riktning pekats ut åt mig och helt ofrivilligt slår min uppmärksamhet om. ”Dit fram. Till lamporna. Dit ska jag!”  På en millisekund rubbas jag ur kännandet, tillfredsställelsen i att vara där jag är, och det blir omedelbart jobbigare att gå. Häret försvinner och istället blir jag medveten om sträckan. Jag trampar i en vattenpöl.

Men jag visste ju det. Att lamporna skulle finnas där. Så jag tänker: mikromotstånd.

Måste börja med att acceptera läget tillräckligt för att kunna göra något åt det. Sedan spetsar jag öronen. Lyssnar på vinden i träden. Havets dån. Forsandet, skvalpandet, kluckandet. Lamporna har placerats på inlandssidan, så om jag vänder huvudet nittio grader kan jag blicka ut över klipporna och havet utan att de kommer direkt i vägen. Då kan jag urskilja det blekvita skummet som ger kontur åt vågorna. Där ute på havet blänker det. Det är vackert. Jag blir glad, men inte hänförd.

För varje gång jag ser framåt dras min blick oundvikligen till lamporna som sträcker ut sig som ett slingrande pärlband längs kusten. Och då blir jag påmind om hur långt det är kvar. Medveten om sträckan igen, och därmed målet. Det icke-relevanta. Varje gång måste jag medvetet ställa om för att uppfatta landskapet runt omkring igen. För att inte känna mig framåtlutad.

Det är ansträngande att inte låta sig fjärrstyras. Till sist flyr jag in i fantasin. I tanken, istället, och börjar lirka ur metaforerna i det jag upplever. Visst kan rådande samhällsstrukturer och tankebanor liknas vid denna upplysta väg i mörkret? De visar vad vi ska göra, vart vi ska. De gör det möjligt för oss att slå på vår autopilot. Och de frigör uppmärksamheten, låter oss tänka på annat. Och visst är det praktiskt. Att följa uppdragna spår, lysande lampor. De för oss snabbare till givna mål, gör det lättare att inte låta sig distraheras av varje enskild situation. Tack vare lamporna kan jag gå raskare hem, än om jag hade behövt känna efter var lutningarna finns i asfalten, avvikelserna, pölarna. Det finns skönhet i de upplysta vägarna också. Pärlbanden. Ljusen i mörkret.

Men samtidigt sker något förrädiskt.

För längs den upplysta vägen tätnar mörkret. Skuggorna bortom vägrenen djupnar. Det är en illusion att lampor skingrar mörkret. Visst lyser lamporna, men synligast är de själva och den linje de bildar. I övrigt är det nästan bara själva vägen som syns. Resten blir skiftningslöst. Ljuset från havets speglingar av stjärnhimmeln dimmas. Det tycks knappt finnas något annat ljus. Berget är bara svart där framme.

När väg och mål är givet, blir känsligheten, den kroppsliga och känslomässiga lyhördheten, i ”härvaron” överflödig. Upplevelsen av världen och mig själv stramas åt. Blir trång och överdrivet tydlig. Här går jag i lyktornas sken. Och där vid sidan om finns klipporna, gräset och havet. Jag är otvetydigt skild från omgivningen. Subjekt – objekt.

Tänk om jag skulle vilja öppna för en ny värld? Vandra åt andra håll? Skapa ett annat handlingsutrymme? Lära känna platsen jag befinner mig på? Jag måste kisa för att få bredd och djup. Kan inte möta omgivningen i klarhet, med öppet ansikte.

En tuss med gräs vid en av lampornas fot får mig att hoppa till. Den ser ut som en fastlåst varelse med tentakler som kämpar frenetiskt för att komma loss. En lurvig eremitkräfta. På den upplysta vägen hamnar godtyckliga detaljer i fokus. 

Och på det viset vandrar mina tankar vidare, tills ljusföroreningen upphör.

I branten uppför backen tar lamporna äntligen slut och det säger klack i mig när det åter blir becksvart på vägen. För nu kommer idévärlden sättas på prov. Snart ljusnar hela platsen av annat ljus. Från havet och himlen.

Och mycket riktigt. Under några ljuvliga minuter bubblar, skummar och fräser det vita skummet i sin fulla prakt. Vattnet kastar silver över vägen, sprakar över klipporna som ett annan-världsligt fyrverkeri. Världen öppnar sig uppåt, djupåt, neråt. Hisnande. Klippor och stora bumlingar till stenar avtäcker sig, om och om igen, när vågorna drar sig tillbaka. Hårda, glänsande. Än släta, än skrovliga. Lila-grön-blå. De ser ut som stora troll. Komna till havet, födda ur havet. Bergsryggen får fläckar, skuggor, gropar och form. Jag känner det som att vågorna sköljer rakt igenom mig. Och kliver nästan av vägen.

NU är jag hänförd. Jag befinner mig i ett kontinuum istället för på en linje. Gränsen mellan mig själv och min omgivning är inte lika knivskarp, istället delar vi en och samma värld. Det känns som att jag vilken sekund som helst skulle kunna översköljas av en våg och sugas ut till havs. Ner i djupen. Jag blir nästan rädd, så stor är förvandlingen. Men mest känner jag mig bara oerhört levande. Känslan är obeskrivlig.

Jag är mållös. Ha! Vilken befrielse!

(Tänk det om världen…)

2 tankar på “På den upplysta vägen tätnar mörkret”

  1. Havet, det eviga.
    Varje våg en rörelse i ögonblicket.
    Havet så skiftande och oroligt på ytan.
    Havet så stilla och tyst i det oförändliga djupet.
    Havet, vattenflöden i min kropps ådror.
    Havet, livsflödet i jordklotet, min tillfälliga människokropps moder.
    Havet, molnets och vattendroppens källa.
    Havet, målet för bäckens och flodens flöde.

    Svara
  2. Livet är en kamp och strid, så är det och så ska det vara, tänker jag. Samtidigt, så fantastisk och underbar skapelsen ( Guds skapelse) är! Alltid finns det eller kommer det en möjlighet till att lyfta blicken eller sinnet och fyllas av förundran och få nya krafter.

    Svara

Lämna ett svar till Lars Jonasson Avbryt svar